Inledningsscenen, en enda lång svepande tagning, gör att biopubliken omedelbart hittar rätt geografiskt och tidsmässigt. På en bomullsplantage i Amerikas sydstater hänger sammanbitna svarta kvinnor bländande vit tvätt, andra sliter i tryckande hetta på bomullsfälten. Tre personer har försökt fly sina vita plågoandar utan framgång, och flyktförsöket ska nu straffas på de mest plågsamma vis.
Den som har initierat flykten från plantagen, som enligt de sadistiska ledarna är en "uppfostringsplantage", är den unga Eden (Janelle Monáe). Lika plågad som de övriga fångarna på plantagen planerar hon på nytt att försöka ta sig ur det helvete av tortyr hon fängslats i.
I nutid möter vi den framgångsrika författaren och debattören Veronica, också spelad av Monaé. Hon är en stark röst i kampen för svarta kvinnors rättigheter, ett engagemang som gör att hon plötsligt tvingas konfrontera både det förflutna och nuet.
Monáe, artisten som i "Antebellum" gör sin första huvudroll, är en stor del av filmens behållning. Hon ger allt och hennes trovärdighet är absolut, i synnerhet när hon försöker uthärda de diaboliska grymheterna på plantagen. Och det finns något imponerande i filmskaparna Gerard Bush och Christopher Renz vilja att skapa något som liknar en mix av hyllade "12 years a slave" och "Get out", och stundtals är mystiken kring vad som egentligen försiggår i Eden och Veronicas liv oerhörd.
Men kvar dröjer en känsla av att man bara skrapar på ytan och inte har kunnat bestämma sig för vad man egentligen vill få fram. Ett meningsfullt inlägg i en av de viktigaste frågorna mänskligheten brottas med? Eller en riktigt gastkramande thriller? När de faktiska omständigheterna avslöjas är det en imponerande snygg twist, men "Antebellum" borrar inte riktigt så djupt i USA:s mörka historia och samtid som den hade chansen att göra.