Erik Gandini menar att svensken sedan länge föredrar att leva oberoende av andra. Det gillar han inte. Man blir självupptagen och dör ensam. I stället tror han på nära gemenskap mellan människor. Hans film om två livsstilar är ingen balanserad, faktapräglad dokumentär. Det är ett avsiktligt provokativt, lite grovt debattinlägg, med svepande, hårt vinklade påståenden, starka kontraster och svartmålning av Sverige.
År 1972 skrev socialdemokratiska kvinnoförbundet en familjepolitisk kampskrift. Där var målet självständiga människor, fria från ekonomiskt beroende av andra. Gandini ser inget bra i de reformerna. Han menar att statens satsning på oberoende gjorde folk ensamma och olyckliga.
Det främsta avskräckande exemplet är dödsboutredarna som besöker ensamlevande dödas lägenheter under sökandet efter eventuella anhöriga. Och i östgötska Gusum finns Nhela Ali, född i Syrien, lärare i svenska för invandrare. Hon lär nyanlända att förstå de fåordiga, självcentrerade, svalt medmänskliga svenskarna. Själv vill hon inte leva som en svensk. Ensamheten i välfärdsstaten illustreras med återkommande, kyligt distanserade bilder av folktomma korridorer, gator i villaområden och hyreshus i förort.
Finns det alternativ? Gandini föreslår innerlig mänsklig gemenskap, ömsesidigt beroende, utan en massa prylar. Bland de tillspetsat positiva exemplen finns kirurgen som lever nära bybor i Etiopien. Fattigdomen ger honom möjlighet att kreativt använda cykelekrar och borrmaskiner i sitt jobb. Och i en svensk skog ägnar sig ungdomar åt hänsyn och ömhet, här och nu, som hippies på 1960-talet.