Ingrid Bergman skulle ha fyllt 100 år i år. På initiativ av hennes dotter, Isabella Rossellini, har Stig Björkman gjort dokumentären om Sverige mest framgångsrika skådespelare. Bergman vann två Oscar-statyetter, en ovanlig bedrift för vem som helst. Filmens ambition är att fokusera mer på människan Ingrid, vilket titeln viskar om. Redan där finns ett problem, det lyckas inte helt. Balansen mellan glättighet och djup vacklar. Måste filmer alltid aspirera på djup? Nej, men eftersom hennes barn får möjligheten att berätta om sin frånvarande mor är det uppenbart att Björkmans ambition är visst djup. Många gånger rör han enbart på ytan. Vissa gånger känns hans lätta hand oproblematisk.
Ingrid Bergman var det vi moderna människor kallar för en ”hoarder”, en samlare. När hon som ung förlorat i princip all familj hade hon enbart sina minnen kvar. Så hon fotograferade, filmade, skrev, sparade. Därför är hon ett tacksamt ämne för en dokumentär. I kronologisk ordning följer tittaren med från förlusten av fadern, till skådespelarkarriärens inledning i Sverige, framgångarna i Hollywood, skandalen när hon lämnade sin man, flytten till Italien, teaterlivet i Paris och framförallt hennes föräldraskap kontra kärleken till yrket. Mycket av materialet är hennes sparade men också klipp från intervjuer. Skådespelerskan Alicia Vikanders berättarröst läser också upp de brev Ingrid skickade och fick. Varför just Vikander fått uppdraget får ingen logisk förklaring. Hon har inte någon anmärkningsvärd röst. Inte är den lik Ingrid Bergmans heller. Om det handlar om att även Vikander är en framgångsrik svensk skådespelerska känns valet udda. Konsten att läsa upp text har inget med kändisskap att göra.
I jämförelse med årets stora filmbiografi ”Amy” har ”Jag är Ingrid” inte samma råhet att komma med. ”Amy” berörde in i märgen och fastnade kvar länge. Jag är inte säker på vilken historia Björkman vill berätta, den om det glamorösa Hollywood-livet eller om kvinnan som inte bemästrade mänskliga relationer. Flera av hennes barns uttalanden gör att jag vill dyka ner djupare, veta mer. Jag vill utforska kvinnan som både var så känslig men också märkbart okänslig. Enstaka citat från exempelvis Sigourney Weaver ger verkligen inte mycket. Många gånger när intensiteten ökar servar Björkman in intetsägande anekdoter om karriären. Men trots allt levde Bergman ett väldigt fascinerande liv och ”Jag är Ingrid” är absolut sevärd.