Överspel är ingenting skådespelare vill falla in i. Lågmält skådespel brukar vara ett ganska säkert kort i dramafilmer. Men, det går även att överdriva återhållsamhet. Till exempel som Ulrik Munther gör i sin debut i ”Efterskalv”. Underspel på gränsen till parodi. Det blir stelt helt enkelt. Hans insats innehåller en del guldstunder men han behöver mer erfarenhet.
Munther spelar John som precis släppts ut från ungdomsfängelset. Så småningom kommer det fram att hans brott är mord. Av oförklarliga orsaker väljer John att återvända till samma skola som tidigare. Av förklarliga skäl får han svårt med återanpassningen eftersom samhället inte är redo att ge honom en andra chans. Huvudtemat är av den karaktär som brukar ge upphov till tankar, känslor och diskussioner. Därför är det hemskt synd hur illa gjord ”Efterskalv” är. I jämförelse finns norska mästerverket ”De osynliga” som får Magnus von Horns film att framstå som producerad på kurs i skolan.
Jag gissar att valet är medvetet, om än dåligt sådant i sammanhanget, att hålla så mycket mystik i historien. Effekten blir att man som tittare inte blir berörd lika lätt. Vem är John? Varför hände det som hände? Var är barnens mamma? Vaghet är inte alltid en brist i en historia men vissa vinkar behövs för att ett intresse ska väckas. Själva berättelsen har också en del logiska missar som ger en ogenomtänkt känsla.
Så trots att ämnet känns viktigt och tillräckligt fascinerande är den starkaste känslan jag får tristess.