B-filmen föddes på 30-talet, när biografägare i USA erbjöd två filmer för priset av en, och slängde in en billigare film före huvudnumret. Idag är b-filmen en kultgenre, ett slags gör det själv-film som frossar i dålig smak, kladdiga effekter och överspel – ett långfinger i ansiktet på tjusiga filmepos med gigantiska budgetar.
Allt detta stämmer in på den svenska filmen ”Dyke hard” - redan i första scenen får vi möta en cyborg byggd av silvertejp. Men det slutar inte där. Vid sidan om att vara en hyllning till b-filmen är den en entusiastisk uppvisning i mångfald, befolkad av bögar, flator, transsexuella, icke-vita, funkisar och pensionärer. Regissören Bitte Andersson (till vardags serietecknare) har skapat ett sprakande, pluralistiskt potpurri.
Den knasiga handlingen kretsar kring ett lesbiskt rockband som måste ta sig till storstaden för att tävla i The battle of the bands. På vägen råkar de ut för kåta spöken, hamnar mitt i ett fängelseupplopp, jagas av en lömsk hämnare och blir överfallna av ninjor. Vi får lära känna sidokaraktärer som bartendern Buck Blossom som drömmer om att finna kärleken i en djurisk fängelsekund (deras möte är en av filmens höjdpunkter, utformad som en My Little Pony-inspirerad musikvideo).
Det är ystert filmskapande som skulle få John Waters att gråta av glädje, och en sen julklapp till alla b-filmsälskare och normbrytare. Men hur står den sig som film? Själva kärnan i b-filmen är den låga kvaliteten, och en hyllning till något dåligt löper ganska stor risk att bli just dålig.
Och så är det tyvärr. Medan det är lätt att uppskatta Anderssons inkluderande inställning och filmens alla charmiga infall, så har i alla fall jag väldigt svårt att bortse från att skådespeleri, klippning och manus befinner sig på Roliga timmen-nivå. Dessutom pratar samtliga inblandade en svåruthärdlig svengelska. Men tråkigt, det har man inte. (TT)