En fårtävling där Kiddi (Theodor Juliusson), den äldre i ett fåordigt brödrapar, plockar hem förstaplatsen, blir den utlösande faktorn till ett fängslande drama i ”Bland män och får”. Prispallens andraplats innehas nämligen av Gummi (Sigurdur Sigurjonsson), bror nummer två, ur vars perspektiv den här märkligt intagande historien berättas.
Gummi misstänker att något inte står rätt till med broderns vinnarbagge, och det visar sig att han har rätt. Dessvärre får upptäckten ödesdigra konsekvenser för samtliga fåruppfödare i dalen där bröderna bor.
Den isländske regissören Grímur Hákonarson har ett förflutet som dokumentärfilmare, något som gör sig påmint här. Intimiteten är påtaglig, och som åskådare känner man sig nästan närvarande i filmen. Det skapar en komisk effekt, som när kameran följer Gummi i badet eller när han firar en sorgligt ensam jul med en burk läsk som kvällens största höjdpunkt. Dramat i berättelsen bygger på en långvarig schism mellan de två bröderna – de har inte pratat med varandra på 40 år. Men anledningen till osämjan håller Grímur Hákonarson länge på, och när den väl uppdagats tar storyn oväntade vändningar som skapar effektiv laddning under resten av filmens gång.
Till stämningen bidrar Sturla Brandth Grøvlens betagande bilder av det isländska landskapet, ett kameraarbete som går hand i hand med filmens makliga, men aldrig sega, tempo. Det är inte direkt självklart att en film om ett par gamla gubbar som tjafsar om får ska vara så fascinerande, men här är ett ypperligt exempel på hur stor dramatik skapas med små medel.
Den största draghjälpen har Grímur Hákonarson dock av sina två huvudrollsinnehavare Sigurdur Sigurjonsson och Theodor Juliusson, utrustade inte bara med utstrålning utan också så vildvuxna skägg att de skulle kunna få hipsterstockholmare att gråta av avund. (TT)