Den Oscarsbelönade regissören har tidigt sagt att "Walesa" inte skulle bli ett hjälteporträtt av den karismatiske buffeln som blev Solidaritet-rörelsens ledare. Det börjar i den änden, från starten i livsmedelsprotesterna 1970, fram tills den ikoniska mustaschbäraren hoppar över stängslet till Leninvarvet i Gdansk 1980, och landar i historieböckerna.
De efterföljande massdemonstrationerna blir startskottet för demokratiseringen av Polen, och den första sprickan i vad som ska bli järnridåns kollaps.
Men genom att hålla fast vid människan Lech Walesa lyckas Wajda kringgå genrens fallgropar. Walesas orubbliga självförtroende gör honom till en briljant motståndsman, men samma arrogans skapar ett chauvinistiskt arsle till familjeman.
Robert Wieckiewicz gör sannolikt sitt livs roll i pendelrörelsen däremellan, och matchas hela vägen av Agnieszka Grochowska. Hennes roll som hustrun Danuta ger en inblick i sagan om Walesas förbisedda hjältinna.
Det är hon som lämnas med åtta barn, och får utstå samma hot och förnedring under den kommunistiska regimen som maken, helt utan dennes hjältestatus.
Filmens baksida är att den inte kan bestämma sig för vem den riktar sig till. Den pedanta historieskildringen gör att en otålighet lätt infinner sig hos de införstådda, samtidigt gör avsaknaden av pedagogik att en yngre publik, utan självklara referenser till de historiska förlagorna, lämnas i mörkret.
"Walesa" är trots detta en triumf för den 87-årige regissören: en omsorgsfullt vacker och drabbande skildring av Europas historia, utan glorifiering av sin komplexa huvudperson. (TT)