Om du såg "Den stora skönheten" som kom ut för snart två år sedan har du grepp om Paolo Sorrentinos stil. Det visuella tar stor plats genom sublimt foto. Bländande i sin visuella stil är även "Youth" där otrolig livfullhet finns i varje scen. Sorrentino har fulländat konstformen film rent tekniskt. Så mycket är ofantligt vackert och spektakulärt. Här ligger svårigheten i "Youth". För Sorrentino har bilder för två timmars film men inte historia som räcker två timmar. Han drar ut på berättelsen så mycket att den tappar skärpa.
Manuset är en balansgång på slak lina. Samtidigt som dialogen innehåller mycket visdom är den farligt nära att tippa över till fel sida. Ibland tenderar historien att likna en studentfilm med större budget. För att tala klarspråk: Ibland blir det lite pretentiöst. "Youth" tar sig själv på yttersta allvar.
Pensionerade stjärnkompositören Fred Ballinger är på ett lyxigt hotell i Schweiz för att vila och ta prover. Med sig har han vuxna dottern Lena. Hans vän, regissören Mick, är också på plats för att jobba på ett manus. Storbritanniens drottning har skickat en medarbetare för att övertyga Fred att agera konduktör när en orkester ska spela hans musik till prins Philips ära.
"Youth" handlar ironiskt nog om ålderdom. Vad händer mot slutet? Hur känns det med facit i hand? Hur ser framtiden ut kontra det förgångna? Med en fot i fantasins värld och en i realismens starka sken framstår "Youth" ibland som en extravagant dröm med tunga budskap. Bristen är just att en tydlig historia med utstakad transportsträcka har tänjts ut så pass att känslan av helhet tonats ut.