Jag var tio år när jag lärde känna Katitzi. Denna modiga romska flicka som växte upp på barnhem innan hon hämtades av familjen och fick leva ett kringflackande liv som tivoliarbetare. Som inte fick gå i skolan och som plågade av sin styvmor, men aldrig förlorade sin livsgnista. Vem ville inte ha vara hennes vän – om så bara i fantasin?
Men för oss som läste Katitzi-böckerna eller såg den hyllade tv-serien förblev författaren ett mysterium. Det var först 2012, genom Lawen Mohtadis utmärkta biografi ”Den dag jag blir fri”, som Katarina Taikon framträdde i all sin glans – som vuxenstuderande, som skådespelare och som kompromisslös människorättsaktivist. Boken ligger grund för dokumentären ”Taikon”.
Här får vi följa Katarina Taikon från födelsen i ett tältläger – hon hade tur som föddes på sommaren eftersom vinterbarnen ofta dog – via barnäktenskap och skilsmässa, till friheten i Stockholms kulturliv. Och så det politiska uppvaknandet, när hon blev den främsta förkämpen för att romer skulle få samma rättigheter som andra svenskar: att få bo drägligt och gå i skola.
Dåtidens politiska pampar framstår som bleka och visionslösa när de försöker debattera med denna blixtrande kvinna, hennes engagemang går aldrig på tomgång, hon låter sig aldrig dribblas bort eller blidkas av halva löften. Att hon så länge varit bortglömd framstår som ett mysterium, särskilt när vi får se bilder av henne i samspråk med Martin Luther King (som ansåg att de båda var en del av samma kamp).
Filmen är inte lika fullödig som boken, vissa partier hastas över och lämnar frågor obesvarade. Men här finns i stället nya smärtpunkter, som i intervjuklippen med Katarina Taikons son Michael. Med en rörande fåordighet förmedlar han perfekt den kluvna känslan inför att ha haft en mamma som var aktivist ända ut i fingerspetsarna.
”Taikon” drar inga uttalade paralleller till dagens situation för romska EU-migranter, men det behövs inte heller. Katarina Taikon säger allt som behöver sägas, när hon 1967 talar om sin kamp för att romska flyktingar ska få asyl i Sverige: ”Ingen ska säga till mig att vi inte vet att dessa människor är förföljda på grund av sin härkomst. Det är er plikt att begripa det!”. (TT)