Sten kastades och revolverskott avlossades. Det var en en hätsk strid mellan arbetare och kapital i Norrköpings hamn 1906. När arbetarna skapat ett kooperativt bolag blev borgerskapets motdrag Hamn- och stuveribolaget. Strejk utbröt – men då skeppades strejkbrytare in från England.
På plats i hamnen fanns Östergötlands Folkblads chefredaktör Anton Andersson som skrev med glödande penna. Om strejkbrytarna och deras slavliknande arbetsvillkor. Om loppor och löss. Om superi och osedlighet – inte minst på kapten Österlunds restaurang. När Anton Andersson drog in kommunens makthavare i härvan åtalades han för tryckfrihetsbrott och hamnade i fängelse.
Allt detta går att läsa i journalisten Torkel Ivarssons nyutgivna dokumentärroman ”De hade en värld att vinna” som berättar om Helene Ugland, en av tidens mest kända kvinnliga agitatorer och Anton Andersson, en av de första chefredaktörerna på Folkbladet (1906-1910).
– De var lite omaka. Helene var en vacker ung kvinna, men han var inte lika stilig och blev med åren ganska nergången. Det var därför han förlorade jobbet. Men de hade en gemensam sak, och båda brann för sin uppgift. Det var väl det som förenade dem, säger Torkel Ivarsson.
Torkel Ivarsson bor i Borås och kom först i kontakt med Anton Andersson genom traktens första socialdemokratiska förening, bildad i Hedared redan 1888. Han var en av dem som var med att starta den. I detta sammanhang snubblade han även över Helene Uglands namn.
– Jag skrev ett par större reportage om dem två i Hedared. Jag insåg direkt att det här är en fantastiskt bra historia som måste berättas, berättar Torkel Ivarsson.
Boken avgränsas till parets mest aktiva år under seklets första decennium 1901-1911. När Anton Andersson blev chefredaktör för Östergötlands Folkblad 1906 flyttade de båda till Norrköping.
– Norrköping var en utpräglad industristad med ett arbetarproletariat. Det var likadant i Borås, men jag tror att Norrköping hade kommit längre i att organisera arbetarna fackligt och politiskt, säger Torkel Ivarsson.
Även Helene Ugland var anställd på tidningen och ansvarade för Kvinnornas spalt. Där agiterade hon med kraft för kvinnlig rösträtt, men också för fri kärlek och preventivmedel, vilket mötte häftigt motstånd, även inom de egna leden. Hon skrev också om de utsatta barnen, om hög barnadödlighet och skolfrågan. Även om undervisningen var fri hade fattiga och hungriga barn svårigheter i skolan och många fick istället bidra till familjens försörjning.
I samma veva som de kom till Norrköping hölls den stora Konst- och industriutställningen på Syltenberget. I boken besöker paret restaurangen och serveras av en ung Moa Martinson med författardrömmar.
– Det är troligt att de besökte utställningen, och kanske träffade de Moa. Som skönlitterär författare får man unna sig en och annan fri tanke, säger Torkel Ivarsson.
Hur mycket är dikt och fakta i din bok?
– Allt bygger på fakta, men jag har försökt att skildra deras vardagsliv ungefär som jag tänker mig att det var. Ibland är det lite osäkert vad som egentligen hände. Då fick jag lägga ett ganska trovärdigt pussel.
Några betydande pusselbitar hittade Torkel Ivarsson i t ex Ture Nermans självbiografi. Han var radikal journalist, politiker och poet uppväxt i Norrköping. I sina memoarer berättar han om hur han stegade upp till Anton Andersson och sökte jobb på tidningen. I Nermans beskrivning framgår att han tyckte att chefredaktören med sina korta ben gav ett lite löjligt intryck.
– Flera källor berättar om hur Anton såg ut, och vilka kvalitéer, men kanske framför allt brister han hade, säger Torkel Ivarsson. Han var en udda figur i arbetarrörelsen, men var en väldigt bildad person.
Efter 1911 försvann den alkoholiserade Anton Andersson ur arbetarrörelsen. Partiledningen gav honom sparken som chefredaktör och han flyttade tillbaka till Hedared. Helene kom att arbeta med mer praktisk politik i Gnesta.
– På slutet tror jag att de kände sig så pressande av arbetarrörelsen att de vände sig emot den. Det slutar i en ideologisk apokalyps, men Helene hittade tillbaka till rörelsen.
De begravdes tillsammans i Hedared, intill kyrkväggen på det som är Sveriges äldsta stavkyrka.
– Där ligger de gamla socialisterna och ateisterna. Någon sa till mig att det är för att kyrkväggen ska ramla ner över dem på domedagen. Kanske är det en tradition att lägga icke-troende så, men det vet jag inte.