PĂ„ Mustaschs sjĂ€lvbetitlade skiva frĂ„n 2009 finns en lĂ„t med titeln âThe Man the Myth the Wreckâ. Det Ă€r Ralf Gyllenhammars svar pĂ„ tal till en journalist i Sundsvall som ondgjorde sig över sĂ„ngarens ymniga alkoholintag i samband med en konsert.
Det kanske finns en risk att det blir en âpart IIâ nĂ€sta gĂ„ng gruppen ska slĂ€ppa en skiva.
För den hÀr aftonen pÄ Dynamo havererar ganska omgÄende. Att pÄstÄ att frontmannen Àr pÄ örat Àr att röra sig med grova underdrifter. Han Àr aprak och nÄgon har fÄtt gÄ för att hÀmta honom nÀr det Àr dags att kliva upp pÄ scen.
Mustasch inleder med Melodifestivalbidraget âBed On Fireâ som de försöker stöpa i en metallisk form, men Ralf ylar halvfalskt och publiken pĂ„ ett utsĂ„lt Dynamo stĂ„r mest som frĂ„getecken.
Det blir vĂ€rre. NĂ€r öppningsnumret Ă€r avklarat och gruppen brakar in i âHeresy Blasphemyâ kan Riff-Ralf inte för allt i vĂ€rlden komma ihĂ„g texten. Han stakar sig och kommer av sig om vartannat och det blir mest pinsamt.
Jag vill inte sitta hÀr och moralisera med pekpinnen i högsta hugg. Ett par jÀrn innanför vÀsten hör till. Mustasch har alltid spelat pÄ en smÄbonnig och synnerligen alkoholromantisk image och det Àr inget fel med det. Men man mÄste hÄlla sig pÄ rÀtt sida grÀnsen.
Jag ser gÀrna Ralf Gyllenhammar halsa Jack Daniels pÄ scen, men jag vill inte konstant höra honom sluddra om att supa och framförallt inte att han ska krascha flera av orkesterns finaste lÄtar med knÀppa fylleinfall.
âDet Ă€r sĂ„ jĂ€vla gött, efter Melodifestivalen fĂ„r jag Ă€ntligen spela hĂ„rdrock igen, det Ă€r sĂ„ gött att vara full!â sluddrar 46-Ă„ringen lycksaligt ungefĂ€r halvvĂ€gs genom spelningen och ja, det Ă€r svĂ„rt att inte tro honom.
I âSpeed Metalâ tar han upp en kille ur publiken som knappast kan hĂ„lla takten, Ă€n mindre sjunga, men som Ă€ndĂ„ tillĂ„ts hantera micken i en smĂ€rre evighet. âBring Me Everyoneâ blir till nĂ„gon form av upphackad halvmesyr och gĂ„ng efter annan tycker frontmannen uppenbarligen att det Ă€r lĂ€ge för smĂ„ halvjam.
Medmusikanterna fÄr flera gÄnger rÀdda honom och det Àr spelningens behÄllning. Artikulationen mÄ vara lite sluddrig och infallen jobbigt mÀrkliga, men nÀr Ralf och hans Mustasch vÀl spelar hÄrdrock lÄter det trots pÄtaglig berusning förvÄnansvÀrt bra.
Tight och tungt som om det sitter i ryggmÀrgen.
De gÄnger frontmannen svÀvar ut Ät konstiga hÄll plockar hans band upp honom och fÄr vad som hade kunnat bli kraschlandningar att lÄta helt okej. Det Àr precis det som fÄr mig att ÀndÄ tycka att det Àr en godtagbar spelning.
Men sĂ„ kommer avslutningsnumret âI Hunt Aloneâ, ett av gruppens finare stycken och det börjar bra. Tungt. Snyggt. SammanhĂ„llet. DĂ„ stegar Gyllenhammar plötsligt av scenen. Han Ă€r borta lĂ€nge, men sĂ„ plötsligt dyker han upp. I baren, dĂ€r han gormar om att han vill ha öl. Allt medan medmusikanterna lĂ€mnas pĂ„ scenen i ett utdraget och trist evighetsjam som avslutas med att gitarristen David Johannesson lutar sig fram mot mikrofonen, âöh, har nĂ„gon sett vĂ„r sĂ„ngare?â.
NĂ€r Ralf Gyllenhammar sovit bakfyllan av sig fĂ„r han gĂ€rna sĂ€tta sig och skriva en âThe Man the Myth the Wreck Part IIâ. DĂ„ kommer det i alla fall nĂ„got gott ut av den hĂ€r aftonen.