Ulf Lundell som starkast i den bredbenta rocken

4 november 2012 12:31

Bäst: när Ulf Lundell håller sig till den bredbenta refrängrock som han behärskar så väl.

Sämst: när han kör fast i såsigt mellantempoorerande och gubbgrinigt plakatviftande.

Man klagar inte på längden. Det är som bekant inte en Ulf Lundell-konsert om den inte håller på i evigheters evigheter. Därför är det helt i sin ordning att kalaset pågår i två timmar och 40 minuter. Men det innebär samtidigt att kvaliteten varierar kraftigt under resans gång.

I sina bästa stunder är den grånade 62-åringen, ledigt klädd i rutig skjorta och med det yviga hårsvallet uppsatt i en knut i nacken, helt formidabel. När han låter benen stå stadigt fastväxta i scengolvet och gitarrerna yla okontrollerat hittar han en nerv som är få svenska artister förunnad.

Det är i nummer som inledande ”Är vi lyckliga nu?”, ”Ryggen fri” eller ”Omaha” som han får publiken på fötter, yvigt viftande med armar och ivrigt klappande i takt. För att då inte tala om kvällens i särklass finaste stund, ”Folket byggde landet” eller extranumret ”Kär och galen”. Det är rock lika bredbent som den är självklar och tilltalande.

Lundell väljer dock inte alls oväntat att lägga ganska mycket krut på material från senaste och högst umbärliga plattan ”Rent förbannat”. Det är klart att även den har några pärlor, men den består också av en mängd riktigt trista bitar i mellantempo. Flera av dem klädda med politiskt agiterande texter där Lundell förvisso har flera poänger, men där orden är klumpigt formulerade och mest framstår som ledsamt gubbgriniga.

I ”Schabbelbabbel” (vilket förvisso är en ganska klockren beskrivning av hela låten i sig) skriker jag desperat efter en skämskudde att pressa ner huvudet i för att slippa eländet. Experimentnumret ”Sjörövar-Jennys sång” är så fruktansvärt usel att klockorna stannar och ”Gordon Gecko” är inget annat än en fläskig bromskloss mitt i spelningen.

Som sagt, det är höga berg och djupa dalar under två timmar och 40 minuter. Av de lugnare styckena är det ”FBL II” som fungerar solklart bäst. Där nosar Lundell på samma nerv som i det brötigare materialet.

Det sex man starka kompbandet är oerhört samspelt och lyhört och gör ett kompetent dagsverke som solid enhet, men det är en man som utmärker sig mer än andra bakom rampljusätande Lundell. Där gitarristen Janne Bark mest känns som en gubbe som vill vara evigt ung utan att lyckas och resten mest är anonyma kompmusiker lyser trummisen Andreas Dahlbäck som en självklar rockstjärna. Uppsvidad i vit skjorta och slips levererar han inte bara precist och prickfritt trumspel, han gör det med en pondus och flärd som flera gånger om gör honom till scenens mittpunkt.

När herrskapet efter avklarat dagsverke bugar vid scenkanten applåderar jag honom minst lika mycket som jag applåderar Ulf Lundell.

 

ULF LUNDELL

Louis De Geer

Publik: Fullspikat

Betyg: 3/5

Så jobbar vi med nyheter
 Läs mer här!
Mikael Mjörnberg