Retfull och lekfull

 

När Stina Hallgren blickar tillbaka på ett kvarts sekel av konstnärligt arbete har helheten en välgörande blandning av lekfullhet, intimitet och pregnanta uttryck.

11 november 2008 03:00

 

Det tidigaste verket är målningen Tussilago från 1973. Den är gjord under studietiden på folkhögskolan i Kyrkerud, där och då bestämde hon sig att satsa på konsten.

 

I dag utbildar hon själv unga i bild och form på Lunnevads folkhögskola, där hon sedan ett antal år är lärare i keramik och skulptur.

 

 

Hon gör också utställningen till något av en uppvisning i keramikens möjligheter - bortom bruksföremålen. En vägg upptas av slingrande, färgglada och dekorativa formationer där leran som organiskt material betonas.

 

Men i övrigt dominerar ett något stramare språk med reducerade former som sjunger enkelhetens lov. I Transformator (1991) med sina repetitiva element betonas det basala i de keramiska formerna även av de små färgstråken: de fem grundfärgerna. Verket har tidigare ställts ut på Östgötasalongen.

 

Hästen Karolina (1982) utstrålar också en robust enkelhet, som det vore en hästens urform. Det keramiska verket Manligt och kvinnligt har reducerats till rena konkava och konvexa former, som inte passar helt i varandra.

 

- Det ska inte vara så exakt, det måste finnas skavanker och vardag, säger Stina Hallgren.

 

Under ett års tid, 1985, var Stina Hallgren verksam som attributör vid Stora teatern. Från det året kommer Fårskalle, en skiss till maskerna i föreställningen "Grisen som skulle banta". Hon beskriver själv tiden som intensiv, rolig och jobbig. Teatern har satt sin prägel på skapandet och det yttrar sig bland annat i en fascination för masker.

 

 

Humorn bubblar upp i flera verk, exempelvis i Buddha i rutan och examensarbetet från Konstfack 1882 med tre yppiga damer. Tonen är mer underfundig i rostbitna Farfars byxor och får en smärtsam sida i Sorgflygeln, en liten bullig flygel i högblankt svart, likt pianolack.

 

- Den svällde fram när pappa inte längre kunde spela, förklarar Stina Hallgren.

 

I ett särskilt familjerum plockas temat minnen och tillbakablickande upp från hemmiljön med bilder av de allra närmaste på små keramikplattor. Men också en björn och en minaret har lekfullt petats in bland familjemedlemmarna. Tekniken kallas ibland "poor man’s lito", där delar av fotografier överförts till stengods. Det hela går i gråbruna toner och bär prägel av minnenas konturlöshet. De upplösta och fragmentariska bilderna har ett poetiskt skimmer och lockar betraktaren att skapa egna berättelser.

 

Ett romantiskt drag hittar man också i motivvärlden där månen är ett återkommande objekt. En betongskulptur av månen blir till en lek med konvexa och konkava former. En fullmåne pryder också den stilrena men stämningsfulla affischen för kulturnatten som Stina Hallgren gjorde till år 2001, där en hund vädrar med nosen där i den månbelysta natten.

 

Till de senare verken hör S-99, ett vitrinskåp med 99 keramiska objekt i ett vitrinskåp. En hord av små korpsvarta krukor, urnor och kärl. Öppna och slutna former. Ingen är den andre lik, och inget går att använda. På ett sätt ringar det in vad all konst handlar om, åtminstone enligt Sven X:et Erixon: "Konsten ska vara absolut onödig."

 

Stina Hallgren visar också med sin konst att den kan vara retfull och lekfull, utan att det konstnärliga värdet devalveras det minsta.
STINA HALLGREN

 

Ett kvarts sekel

 

Galleri Kronan

 

Pågår onsd-sönd

 

t o m 23 november
Så jobbar vi med nyheter
 Läs mer här!