Både ja och nej säger jag. Det här med att ge nio superpeppade näst intill övertända hiphopare en varsin mikrofon och bara låta de gå bärsärk till de fetaste av beats. Ena siden av myntet, de får igång en riktig jävla fest med så många händer i luften att jag tappar räkningen vid tiotusen. Den andra mindre smickrande sidan, det blir en kakafoni. Throw your hands in the air. Say hey. Say ho. Eey Yo. Niggas this. Niggas that. Det blir för mycket. Som att ge en skolklass redbull och sockervadd till lunch.
Men satan i gatan vilket drag all den där energin från scenen skapar. Legenderna (det är de ju faktiskt) i Wu-Tang Clan kanske inte lämnar ett lika starkt avtryck som på den (ö)kända spelningen vid Hulingens strand.
Jag är mest glad att jag kan berätta för barnbarnen att jodå, jag såg Wu-Tang (om än inte under storhetstiden)