Jag vet inte riktigt hur jag ska ställa mig till Mumford & Sons. Medryckande trallvänlig musik i all ära, men jag har svårt att ta bandet riktigt på allvar. I sina bästa stunder (som i lugna vackra Believe) tar de över hela scenen och skapar en mäktig stämning, men lika snabbt förvandlas det till en irländsk pubkväll för amatörer. Visst blir det ett otroligt häftigt drag i avslutande I Will Wait och The Wolf. Där och då fattar jag varför bandet står längst upp på affischen. Men då är det försent. Då har redan en och en halv timme nästan passerat, då har publikhavet blivit betydligt tunnare och många sitter redan på knökfulla spårvagnar hem.
Jag hade hoppats på mer av bandet. Jag hade hoppats på större och fler eldar.
Nu stannar det vid en axelryckning och en ömmande kropp.