Scenen är för stor, timmen aningen för tidig och Rammsteins förberedda produktion lite för iögonfallande.
Så, där har ni fått det som är mindre bra med Biffy Clyro den här kvällen.
Visst, jag har sett trion bättre, men det är aldrig tråkigt på en Biffy Clyro-konsert och det är en bergochdal-bana som Bråvalla-besökarna får följa med skottarna på.
För det är just i kontrasterna som storheten med Biffy Clyro ligger. Hur de kan gå från fantastiskt finstämt till stenhårt, kokande brutalt stenhårt, på bara några sekunder. Inte bara låtar emellan utan gärna i en och samma låt.
Som i ”Bubbles”, en av aftonens allra vassaste stunder, där fagert plinkande övergår i mangligt gitarrmosande som om det vore den självklaraste saken i världen.
Det är det nog vid närmare eftertanke också. Det finns stunder då frontmannen Simon Neil älskar sin gitarr så mycket att det tycks som att han glömmer bort precis allt i sin omgivning. Så självklart är det.
Man kan tycka att allt följer samma mönster. Att lite för många låtar mynnar ut i ett tordön som garanterat får de halstatuerade gaphalsar till ynglingar som stått på samma scen tidigare under dagen att bli gröna av avund. Men när låtarna heter saker som ”The Captain”, ”Stingin Belle” och ”Mountains” (en av världshistoriens starkaste låtar, det enda svaga med den är att den är för kort och således tar slut alldeles för fort) är det en invändning som saknar relevans. Melodierna mår fruktansvärt bra av just det upplägget.
De som trånar efter lägereldsmys får ändå sitt i ”Many of Horror” och ”Machines” och de som längtar efter Rammstein får en liten hommage invävd redan i andra låten ”Living is a problem because everything dies”.
Det blir så att säga lite för alla. En vanlig dag på jobbet för Biffy Clyro.
Men skottarna har inga dåliga dagar.