Superhiten "Cool Kids" kommer naturligtvis sist.
Den älskar publiken. Det är juvelen de allra flesta har väntat på och allsången är därefter.
Men timmen fram till detta klimax har Los Angeles-bördiga syskonskaran Echosmith gjort allt i sin makt för att visa att de är så mycket mer än just bara "Cool Kids". Att snubbar som jag som omtalar gruppen med epitet som one-hit-wonder bara ska hålla käften.
Jag böjer mig. Efter en timme vid tältscenen på Bråvallafestivalen är jag fullständigt övertygad om att Echosmith har så mycket mer att ge.
Då har gruppen lyckats uppmana till och med den vanligtvis så surmulna säkerhetspersonalen att klappa takten, de har med högtflygande matchmaking-ambitioner bjudit upp en kille och en tjej ur publiken med förhoppningen att de ska finna varandra på scen och de har låtit konfettifyllda bollar studsa som flipperkulor över publikens huvuden.
Orkestern jobbar verkligen för att det ska vara intressant att se dem och de lyckas. Alla låtar är inte hits. Det är rent av så att några nummer i början är lite väl såsiga för att egentligen höra hemma på en livescen. Men hårt arbete lönar sig.
När "Cool Kids" tillslut får knyta ihop aftonen är det bara defileringen längs målrakan efter ett väl utfört dagsverke. Det är första gången Echosmith står på en svensk scen, något säger mig att det inte är den sista.