Varje gång jag kört förbi har jag sneglat ner mot det enorma fältet med två gigantiskt långa asfalts-strippar. Varje gång har jag skakat lite uppgivet på huvudet och tänkt att det är en skam att det inte går att göra nåt med all den där marken. Mark som för många år sen var så stolt och mäktig. Där lyfte stridsflygplan och dundrade in över Norrköping och över skallen (nåja) på en blond blåögd pojke som storögt kisade mot skyn.
Norrköpings eget Top Gun var borta. Kvar fanns bara två massiva asfalts-strippar.
Sommaren 2013 är Bråvalla-området mer levande än någonsin. Nu kommer marken att gunga och skaka av helt andra anledningar. Flygplan, vapen och arméer är numera ett svartvitt foto. Området är under dessa sommardagar mer färgrikt, levande och vibrerande än 362 ordinarie 011-dagar.
Nu har den där blonda blåögda pojken växt upp. Nu får han flera inne på området där stridsflygplanen innan parkerat. Och han njuter av varenda sekund. Inte ens ett regn innanför kragen kunde skölja bort det där fåniga leendet.
Bråvallafestivalen kan bara sammanfattas med ett enda ord. Succé. Visst, det var trafikkaos. Men det är ju en musik-festival. Inte en ta-sig-till-musik-festival. Så jag hoppas att regnet som föll under festivalens första dag var symboliskt. Att fröet vattnades till att bli ett ståtligt riktmärke över staden.
Festivalen har alla förutsättningar i världen att bli en av Europas största. Området är lika stort som en miljard fotbollsplaner, typ. Den ekonomiska uppbackningen finns där. Intresset finns där uppenbarligen.
Men festivalpublik är opålitliga. Årets succé kan vara nästa års fiasko. Inga garantier ges i denna bransch.
Så i höst när jag passerar Bråvallaområdet så kommer jag le med hela kroppen och tänka att nästa år, nästa år bygger vi nya minnen.