Det skulle vara en finstämd öppning på Bråvallafestivalens andra dag.
Ett möte mellan en folkkär hiphop-artist och en professionell symfoniorkester.
Det slutade i ett enda stort kaos.
När Petter rappar "regnet duggar tätt" öppnar sig himlen som på beställning och ett åskväder modell gigantiskt med tillhörande skyfall drar in över festivalområdet och tvingar orkestern att avbryta vad de ganska precis har påbörjat. Regnet piskar in på scenen och med sina dyrbara instrument i högsta hugg flyr de skolade musikanterna scenen.
Det går helt enkelt inte att fortsätta.
Petter ser först lite villrådig ut men finner sig ändå fort. Han har trots allt tung rutin av spelningar även utan symfoniorkester och tillsammans med ständige sidekicken Eye N'I, DJ Sleepy och sina egna medmusikanter fortsätter han.
En stund.
Vädret ger sig nämligen inte och det ska visa sig att det är just vädret som vinner. När vinden friskar i blåser scenens bakstycke upp och efter en stund äntrar en funktionär scenen och aviserar att det är dags att avbryta. Strax därefter twittrar Petter: "giget avbröts, scenen höll på att trilla ihop".
Där tar det slut.
Men fram till att vädret sätter käppar i hjulet och avbryter det minnesvärda mötet hinner Petter ändå visa att hans musik passar alldeles utmärkt tillsammans med symfoniorkesterarrangemang.
Håll om mig agerar öppning och raparen sparar inte på krutet utan släpper även iväg Sitter på en dröm tidigt i setet.
Bitvis har de lite svårt att tränga igenom ljudmattan, men orkesterns spröda stråkar gifter sig tjusigt med Petters burdust buffliga rap. En utescen är naturligtvis inte i närheten av rätt forum för musikanterna som till vardags kallar DeGeer-hallen med dess fantastiska akustik för hem, men det fungerar. Orkesterfonden ger hiphop-melodierna en extra dimension som garanterat hade kunnat blomma ut i en lite intimare miljö.
Niklas Lind imponerar dessutom med en grymt snygg och soulig sångröst som uppbackning till hiphop-stjärnan.
Men underbart är uppenbarligen kort och de låtar orkestern hinner leverera den här förmiddagen hamnar obönhörligen i skuggan av vad som senare skulle inträffa.
Mötet mellan Petter och symfoniorkestern blir till ett enda stort antiklimax.