Det lätt strilande regn som börjar falla lagom till att Muse tar scenen i besittning kunde inte ha kommit mer lägligt. Som om Matthew Bellamy och hans bandkamrater beställt det.
Det fulländar den show som redan från början är bedövande snygg med genomarbetade videoprojektioner och konfetti.
Men Muse levererar bakom sin vägg av effekter även musikaliskt. Från inledande "Psycho" till avslutande "Knights of Cydonia" bygger engelsmännen en bastant vägg av gitarrekvilibrism och baseffekter där mr Bellamy spetsar det hela med lysande sång.
Showen är förstås viktig för att den suggestivt pumpande rockmusiken ska komma till sin rätt, men Muse visar med eftertryck att de faktiskt vid det här laget har en arsenal av låtar som räcker för att göra arenaspelningar. Att bomba iväg "Supermassive Black Hole" redan som andra låt är kaxigt och nya "Dead Inside" fungerar utomordentligt väl.
När Muse som extranummer kablar ut trion "Uprising", "Starlight" och nämnda "Knights of Cydonia" är det (även om det känns lite som att trion börjar krokna lite vid det laget) inget snack om att Muse är en av festivalens givna höjdpunkter.
Men det är det vältajmade strilregnet som är grädden på moset och sätter den sista lilla guldkanten på showen.