Det är 20 år sedan Refused stod på scen i Norrköping senast och Umeå-gruppen öppnar urstarkt med "Elektra" från comeback-albumet "Freedom" (som tillråga på alls släpps just den här dagen).
"Nothing has changed" vrålar Dennis Lyxzén som om året fortfarande var 1995 och scenen fortfarande Kulturkammaren. Men mycket har förändrats. Väldigt mycket har hänt med världen sedan orkestern kastade in handduken 1998. Knappast allt till det positiva och därför behövs ett band som Refused igen.
Den samling väldressade herrar som tågar in på scenen är så målmedveten att det nästan är skrämmande. Framförandet är snortight och frontmannen står på tå. Både vad gäller sångleverans och scenspråk. I "Rather Be Dead", ett av de första numren, crowdsurfar han samtidigt som han sjunger. En stund senare juckar han infernaliskt längst fram på scenen medan gruppen fyrar av det patenterade partiet ur Slayers magnum opus "Raining Blood".
Faktum är att han är så upptagen med att leverera hårdslående hardcore att det tar nästan 40 minuter innan den svenska rockscenens störste predikant (eller snackpåse, det är valfritt) kort väljer att prata med publiken. Då har kavajen redan åkt av lagom till nytillskottet i arsenalen - "Dawkins Christ" (som funkar mycket bättre live än på skiva).
Frontmannen konstaterar när munlädret väl får arbeta att när man är ung säger man mycket som man senare i livet ofta får äta upp.
Han har rätt.
Sen briserar "Refused are fucking dead" och inget påstående kunde vara mer fel.