Kan man om en konsert där allt som kan brinna brinner och det exploderar i parti och minut ha invändningen att det brinner för lite?
Det låter naturligtvis fullständigt paradoxalt, men det är precis den känslan jag får av Rammstein. Tyskarna som gjort scenshowen till en konstform.
Efter en 60 sekunder lång nedräkning smäller fyrverkerier och stora sjok av röd rök bolmar mot himlen från avfyrningsramper bakom scenen. Gitarristerna Richard Kruspe och Paul Landers hissas ner från scentaket och frontfiguren Till Lindemann steppar in på estraden svängande en hatt som han snabbt kastar ifrån sig. Den exploderar givetvis.
Det är en inledning så bombastisk att det saknar motstycke. Öppningsnumret ”Ramm 4”, en skön historia fylld till bredden med klassiska Rammstein-referenser, är dessutom riktigt stark. Det är början på något riktigt stort som komma skall.
Men icke.
Missförstå mig rätt. Showen är naturligtvis överdådig. Tyskarna sparar inte på krutet och spränger allt och lite till. Som förstagångsåskådare blir många säkert saliga. Men alla som sett Rammstein någon gång tidigare känner igen sig lite för mycket.
Det är så klart svårt för orkestern att ständigt återuppfinna sig själva, för att inte tala om att överträffa tidigare verk, men känslan är att showen handlar lite för mycket om återanvändandet av gamla trick. Eldkastarna i ”Feuer Frei” och greppet att spruta lågor över keyboardisten Flake under ”Ich tu dir weh” för att nämna några.
Det är snyggt, men känslan av gammal repris är lika påtaglig som när man läser Bråvalla-programmet 2016.
Det hade behövts lite nya grepp och några av låtarna avslöjas som ganska tunna när bomberna helt uteblir (det är naturligtvis sjukt, men det känns oerhört tomt de låtar gruppen framför utan pyrotekniska effekter).
Däremot ska tyskarna ha cred för att ha tagit död på flera gamla sura darlings.
Även Rammstein har uppenbarligen förstått att vi lever år 2016 och kapat bort lågvattenmärket ”Pussy” och allt annat kuktrams de ibland hemfaller till att ägna alldeles för mycket tid åt.
Dessutom slipper vi kockfjamseriet ”Mein Teil”.
Och till syvende och sist är det trots allt en Rammstein-show.
Det blir en uppskattad hitparad där ”Links 2-3-4” och ”Mein Herz Brennt” sällar sig till höjdpunkterna.
Eldinfernot i ”Sonne” är det snyggaste för kvällen. Klart värdigt en av de bästa låtarna i repertoaren och när allsången stiger mot himlen från första kvällens största publik, ”du hast, du hast, du hast mich”, är det svårt att inte ryckas med.