Rise Against stolte frontman Tim McIlrath jublar över att Amerika tillslut börjat ta myrsteg mot ett sjukvårdssystem för fler än de som kan betala för sig likt det vi har i Sverige och att en hel rad svenska spelare bidrog till att hans hemstads Chicago Blackhawks vann Stanley Cup i hockey tidigare under juni.
Han är (även om han uppenbart har ganska dålig koll på Bråvalla som festival) fullt medveten om var han är och interagerar glatt med publiken. Precis på en sådan nivå som kan förväntas av en frontman i ett band som balanserar ambivalent mellan punk och rock.
Att han har ett gott öga till Sverige imponerar naturligtvis på dagens så långt största publik framför Luna-scenen.
Med rätt inställning kommer man långt, men med sin musik har Rise Against svårt att nå de riktigt höga höjderna. Låtmaterialet är starkt men likriktat och även om Chicago-ligan röjer på är det få av numren som verkligen naglar sig fast.
Jag är ambivalent, jag vill att det ska knocka mig, det känns som att potentialen finns där, men istället strandar punkarna i ett mellanland där de har svårt att skapa de där riktiga stora känslorna.
"Help is on the way" är undantaget som bekräftar regeln. Just där slår det gnistor om Rise Against.
Det är bara synd att det inte kan göra det oftare.