Norrköping har förvandlats. Norrköping har fått en stad i staden. Det gamla flygfältet är inte bara ett festivalområde. Det är så mycket mer än så. Det är en egen stad, ett samhälle. Bråvallafestivalen är en stat inom Norrköpings stadsgräns. Du vet den där märkliga männniskan du såg på bussen. Personen du sneglade lite på och tyckte var konstig de kläderna. Samma person kramar du här. Just den personen förgyller din tillvaro här. Det finns inget rätt och fel på festival. Ingen lämnas utanför. Allt funkar. Alla funkar. På en musikfestival kommer människor med olika bakgrunder, olika religioner, det är regnbågens alla hudfärger som samlas och samsas om platsen innanför det inhängnande området. Det enda gemensamma för alla dessa tusentals och åter tusentals människor är att de är här för att ha kul. Att njuta av livet. Njuta av bra musik. Att skapa minnen som de kommer bära med sig i resten av sina liv. Att träffa vänner. Att ha taffligt sex i ett för litet tält. Att hångla med någon som smakar rök. Att dricka solvarm öl i ett tält som mer känns som en bastu. Att dansa i ett sommarregn. Att komma till insikten att det inte finns någon morgondag. Att leva i nuet är det enda som finns, som existerar.
Jag är lite för gammal för att dela deras entusiasm. Jag är här för att njuta av musiken, av maten, av trevligt sällskap. Att titta på alla underbara människor som njuter av varje sekund. De människorna förgyller mina dagar. De här dagarna bär jag med mig i februari när allt är mörkt och kallt. Då kommer jag tänka tillbaks på den där vildsvinskebaben jag åtnjöt med solen i ögonen. När jag skrapar is av rutorna på bilen varje jävla morgon så ska jag tänka på de där två ungdomarna hånglade i gräset bredvid mig. Kommer de hålla kontakten. Bytte de nummer? Bytte de namn? Jag såg att de bytte saliv och mänsklig värme. De två ungdomarna gjorde mig glad.
Norrköping behövde Bråvallafestivalen mer än festivalen behövde staden. Jag inser det nu. Norrköping var en vacker men död stad. Nu är min födelsestad på kartan igen. Det pratas om min stad. Min stad är levande igen. Om än för bara ett veckoslut om året, men ändå. Den lever. Vi lever. Alla tusentals människor är mer levande under dessa tre dagar än de är på resten av året. Det syns så väl i alla ansikten. I alla ögon. Solen var den mest välkomna gästen under festivalens första dag. Hedersgästen får mer än gärna stanna kvar under resten av helgen.
Så tack alla underbara människor på Bråvallafestivalen.