De unga tjejerna på spårvagnen mot området är säkra på sin sak.
– Vi bara måste se Björnstammen, de är så crazy på scen.
De har rätt. Till viss del. I bitar som superhiten Vart jag mig i världen vänder och avslutningslåten Svalkar vinden är det världens drag på scenen. För att inte tala om i publiken.
Men Den Svenska Björnstammen är inte det där sanslösa partybandet som de en gång var. Istället har de tagit formen av ett filosofiskt eftertänksamt gäng som hellre ägnar sig åt långsamma låtar och filuriga mellansnack än hoppar och studsar tills energin tar slut.
Det gör att liveupplevelsen inte riktigt blir så euforisk som jag antar att tjejerna på spårvagnen hade väntat sig.
Därmed inte sagt att det är dåligt. Visst är det så att Vart jag mig i världen vänder och den enorma publikrespons den genererar är spelningens i särklass största höjdpunkt. Men Björnstammen fungerar även i de lite mer lågmälda numren. I alla fall bitvis.
Snorvalp går hem hos den stora publiken och Långsamt har hunnit bli en personlig favorit för många sedan den släpptes tillsammans med singeln Hatar allt. Det är en låt som inte heller skäms för sig den här soliga eftermiddagen på hemmaplan.
Då har orkestern dessutom lyckats övervinna teknikstrul som gör att de blir stående i tystnad precis efter att de gått på scenen. Frontfiguren Åke konstaterar att det kanske inte är den mest lysande starten på årets största spelning men bjuder istället på en frågestund som gör att alla känner sig hemma.
Det passar väl in i sinnebilden av den spontana Björnstammen.
Tillslut blir det gemytlig underhållning där kollektivet visar upp sig från en sida som inte alls är särskilt crazy, men som antyder att bandet har mognat och gått från spillevinkar till män. Från noviser till semi-proffs.
På gott och på ont.