Det går egentligen inte att misslyckas. Movits är alldeles för inkörda, alldeles för proffsiga för att ens komma i närheten av att göra en halvdan spelning. Movits är ett av få andra band i detta land som är som klipta och skurna för en festivalspelning. Utrustade med låtar som får marken att skaka, publiken att dansa och moln att skingras så är Norrlänningarna en alldeles perfekt bokning till denna och vilken annan festival som helst. Vi Kommer Aldrig Dö fungerar alldeles utmärkt som detonator. Publikens gensvar är lika direkt som det är öronbedövande. Varenda ord som levereras från scenen möts av jubel, av allsång, av dans, av eufori.
Det blir till slut en omöjlighet att inte ryckas med i stormvinden från Luleå. Basen är lite för medryckande. Låtarna är lite för dansanta för att min kropp ska kunna stå still och bara lyssna.
All denna dansanta eufori är bara en uppvärmning, en teaser inför vad som komma skall. För den galenskapen som briserar under Limousin med Frej Larsson och Joy gästandes på scenen är helt sjuk. Det är några av de absolut röjigaste minutrarna jag någonsin upplevt, samtidigt så existerar ju inte ordet lagom i Herr Larsson vokabulär.
Movits bjuder på en (för deras del) bra spelning. Man lyckas fånga in varenda själ i publiken och konvertera de till allsjungande dansande galningar. Och nånstans så måste det väl ändå vara det som musiken går ut på. Att förmedla den där känslan. Känslan som är så svår att definiera. Idag väljer vi att döpa den där känslan till eufori. Och på torsdagen så kom den med en stormvind från Norr.