Det går liksom inte snacka bort det, jag trodde att (minst) hälften av mina texter på Bråvalla skulle handla om vädret. Men när jag står framför scenen på Millencolin (HERREJÄVLAR DE ÄR I SVERIGE!) så tänker jag istället på ljudet. Det där jävla ljudet som kan förgylla eller förstöra en spelning. Nu blir det istället det sistnämda. Jag hör ju inte bandet. Alla ljud från scenen låter som att de samlats ihop i en cementblandare och serverats på plasttallrikar.
Nej det blir liksom aldrig en spelning, jag försöker höra mellansnacket, men det låter som någon som skriker från bottenvåningen till den som står uppe på taket, mitt i orkanen. Fullständigt omöjligt. Konstycket då att förmedla din musik ut till tusentals männsiskor, det faller lika platt som försöket att hitta en rysk U-båt i en skärgård. Jag ser ju bandet, jag hör dom. Men att urskilja det som kommer från scenen är näst intill omöjligt.
Om spelningen skulle vara en maträtt så är receptet såhär:
3 dl gitarr
2dl brus
1dl sång
8 dl bas
2 l trumma
Så nej det spelar ingen roll att jag får en halvdan "Mr Clean" eller en (antagligen) superpeppad "E20 Norr". Allt jag får levererat är..är..ja..sörja..jag får ett Millencolin på ett överspelat blandband.
Jag hoppas någon gång få se det Millencolin jag en gång ramlade kär i. På en soldränkt Bråvallakväll fick jag det inte. Men jag vet ju att det finns där.
Så vet ni vad grabbar. Om ni nu skulle läsa den här texten och bli förbannade.
Skyll allt på ljudfolket. Jag såg att ni ville, jag såg att ni försökte. Men ikväll var ljudet er största fiende.