Det börjar trögt, men mynnar ut i något fantastiskt.
Öppningen med ”Vem som helst blues” och ”Med mig vart jag går”, två av de svagare spåren från senaste studioalbumet ”Hosianna” är snudd på sövande. Frågan vart det egentligen ska ta vägen är fullt berättigad.
Raka vägen mot toppen ska svaret visa sig bli.
För efter den svajiga starten står det ganska snabbt klart att Lars Winnerbäck inte bara är på humör för sin exklusiva spelning på Bråvallafestivalen. Han är rent av lycklig. Jag tror aldrig jag har sett den timide Linköpingssonen med så glittrande ögon någon gång och då har jag ändå avverkat både en och tio Winnerbäck-konserter i min dag.
Han strålar och den inledande farhågan att den intima känsla som så ofta finns i hans låtar ska förtas av att framföras på en gigantisk scen inför en gigantisk publik på en gigantisk tyskarrangerad festival suddas ut så fort ”Dunkla rum” och ”Elegi” ljudit över flygfältet.
Winnerbäck hittar nerven och han pratar med sin publik. Ofta och genuint. Inte alls så där påtvingat som det ibland kan tyckas när han står på scenen. Som om Bråvallas huvudscen är den självklaraste platsen för honom i världen att domptera.
”Den är inte till mig och det är inte jag som önskat den men jag kanske vågar mig ut på den lite längre fram – men jag tror inte det”, kommenterar han Robbie Williams catwalk som dagen till ära adderats till scenbygget. Men visst vågar han sig tillslut ut på den och inte bara det. När han som extranummer framför ”Ett utkast till ett brev” tar han sig till och med hela vägen ner i publiken.
Då har han redan lockat till allsång med ”För dig”, ”Söndermarken”, ”Kom ihåg mig” och en handfull andra melodier som räknas som tidlösa Winnerbäck-klassiker.
Arrangemangen och framförandet kanske inte bjuder på några större överraskningar den här kvällen, men den blyge sångarens genuina glädje räcker långt. Riktigt långt.