Det hade ju kunnat bli så fantastiskt bra. Bollen låg ju där på straffpunkten. Målet var vidöppet. Istället för att bara raka in bollen så tar Kent upp den lite nonchalant. Trixar lite, och försvinner iväg med bollen under armen. Det här var en dag på jobbet för Eskilstuna-pojkarna. Ett stopp för att fylla upp kaffekassan. Pliktskyldigt och total avsaknad av spelglädje. Där de senare årens spelningar dominerats av energi och låtar dopade med discodunk blir det istället bara ett lunkande rutin-gig. Var är glädjen? Var är låtarna? Kan man inte bjuda till lite? Det är inte olagligt att vara publikfriande. När inte ens låtar som "Dom Andra" eller "Utan Dina Andetag" kan sjuda liv i spelningen, då är det något som är fel.
Men visst brinner det till några få gånger. "999" och "La Belle Epoque" står ut som ett bevis på hur bra det hade kunnat vara, hur hög högstanivån egentligen är. Självklart är "747" och "Mannen i den vita hatten (16 år senare)" alldeles fantastiska även de ikväll. Men det räcker inte. Det här är en trött spelning. Den känslan tar sig ända ut till det massiva publikhavet. Herregud jag gäspade mitt under "Ingenting", vad betyder det? Det bästa från scenen var ljusshowen. Den var aftonens stora behållning och det enda som satt kvar på näthinnan under kvällen. Allt annat rann av mig när sista tonen klingat ut.
Kent har tidigare bevisat att man är ett av Sveriges absolut bästa liveband. På Bråvalla 2015 bevisar man att lägstanivån är förvånansvärt låg för ett så rutinerat och etablerat band. Den här exklusiva spelningen (den enda i Sverige i år) stoppar jag in i arkivet under filen "Dåliga spelningar jag glömmer bort om nån dag".