Jag känner mig som en riktigt bortskämd och otacksam barnunge.
Regnet piskar ner över området dagen före den tredje Bråvallafestivalens öppnande. Jag står muttrande under ett paraply, känner hur converse-dojjorna sakta men säkert marineras med lerblandat regnvatten och känner genuin beundran inför människorna som köar för att hämta ut sina armband.
De står där i östra Sveriges sämsta väderlek och håller muntert stämningen uppe oavsett om de har regnkläder eller ej. Oavsett om packningen redan är genomvåt eller om de många flaken med öl blivit svårhanterliga när kartongen luckrats upp av regnet.
De är helt enkelt fantastiskt festivalpeppade.
Jag skulle vilja vara som dom.
Jag skulle vilja känna den ohämmade nyfikenheten och pirret inför den lineup som festivalen ställer på scenerna denna sin tredje resa på flygfältet. Men det gör jag inte och FKP Scorpio får faktiskt skylla sig helt och hållet själva.
De har från dag ett skämt bort oss med så starka bokningar att vi blivit bortskämda. Rent av kräsna.
Efter första årets styrkeuppvisning med Rammstein, Green Day och Avicii som de allra första bokningarna uppbackat med så många guldkorn att epitetet "en av svensk historias starkaste festivaluppställningar" knappast var överord. Efter fjolårets likaledes starka uppställning med Lana Del Rey, Iron Maiden, Kanye West och allt vad det nu var, tittar jag på årets Bråvallaprogram och rycker på axlarna.
Det är inte tredje gången gillt, som man så käckt brukar tala om, det är snarare Bråvallas klart svagaste lineup sedan starten.
Istället för en wow-upplevelse ser jag flertalet repriser från första året (In Flames, The Gaslight Anthem, Danko Jones, All Time Low, Nause välkomna tillbaka, bara för att nämna några av er), samma svenska dinosaurier som vi sett på de bästa speltiderna på de stora svenska festivalerna de senaste gängen av år (hej Kent och Lasse Winnerbäck) och en Robbie Williams som hur man än vänder och vrider på faktumet passerat sin peak.
En djupläsning av festivalprogrammet, från de flashigaste av headlines till de minsta gängen på de sämsta speltiderna, ger vid handen att årets program är lite mindre fantasifullt än tidigare.
I min bok står Bråvalla helt enkelt inför ett mellanår.
Ni förstår vilken enorm komplimang det är?
Ni förstår hur våldsamt mycket FKP Scorpio skämt bort sina besökare under premiäråren?
Att med gräddan av vad svensk musik har att erbjuda, världsartister med världsshower och ett gediget tvärsnitt av genres ha ett "mellanår", det säger ganska mycket om Bråvallas slagkraft.
Inte konstigt att de glada festivalfirarna i sladdriga ponchos klarar av att hålla humöret uppe.
Men jag. Jag känner mig bara som en bortskämd och otacksam barnunge.