Som sig bör valde festivalledningen att fokusera på det positiva när publiksiffran för den tredje Bråvallafestivalen skulle presenteras. "Sveriges största festival" basunerade man ut.
Snacka om att slå in en öppen dörr. Som om det ens finns någon konkurrens.
Men det är såklart roligare att konstatera ett så uppenbart faktum än att fokusera på att 50 703 är den svagaste publiksiffran i festivalens korta historia, att det inte var särskilt många av spelningarna som lockade den där monsterstora publiken och att den totala festivalträngseln från ifjol aldrig var ens nära att infinna sig.
Jag skrev i torsdags att festivalen stod inför ett mellanår och det var exakt så det blev. I alla fall sett till programmet.
För bortser man från att det var smidigt och lätt att få tag på mat och dryck men våldsamt svårt att göra sig av med densamma (alldeles för få toaletter! alldeles för få soptunnor!) har organisationen funkat utomordentligt. FKP Scorpio har trimmat sitt arrangemang ordentligt.
Fast det är klart att det är lättare att få det att flyta när det kommer mindre folk...
Men okej, över 50 000 besökare är ändå väldigt mycket folk. Så. Nu har jag klarat av gnällgubbe-delen av den här summeringen.
För faktum är att även om det är tal om ett ljummet mellanår i Bråvallas tre år långa historia har det varit en festival där akterna som ställt sig på scenerna levererat med besked.
Ja, bortsett från Robbie Williams då. Att festivalens största dragplåster visade sig vara en coverstaplande afterski-clown som lika gärna kunnat stå i en kareokebar var synd.
Ja, bortsett från Kent då. När Sveriges mest omhuldade rockband är på nonchalant humör är de ett synnerligen begränsat liveband.
Men annars.
Det är rent av så att jag suttit i festivalens pressbunker och funderat över vad det egentligen är frågan om. Så många höga betyg som jag strösslat ut under de här dagarna har jag nog aldrig gjort på en festival tidigare. Och då har jag gjort osunt många festivaler i min dag.
Jag gör ett tappert försök att sammanfatta festivalens viktigaste punkter här intill, men faktum är att varje gång under de här dagarna jag fått frågan om vad som varit bäst under festivalen har jag blivit mållös. Haft svårt att sortera bland de många positiva intrycken.
Men när jag tillåts backa bandet och reflektera går det så klart inte att blunda för Muse överdådiga show, In Flames maxade pyro, Skindreds grundmurade sväng och Refuseds exklusiva explosion av älskvärda hardcorekänslor.
Det har varit en bra festival. Det har varit en kul festival. Men det är ingen festival som kommer gå till historien.
Det här mellanåret kommer snart att vara glömt.
"Sveriges största festival" får trimma musklerna och komma tillbaka starkare nästa år.
Då med en betydligt starkare lineup.