Att på festival få en speltid mitt på dagen, med blaskigt dagsljus som fond är för de flesta artister närmast att betrakta som ett straff. Det är ytterst få som inte mår bättre av mörker och den magi det i kombination med en flådig ljusshow kan åstadkomma på de senare speltiderna.
All Time Low är ett av undantagen.
Jag har svårt att tänka mig något mer perfekt element än en sömnig eftermiddag för den käcka punkorkestern. De är så där ystert uppsluppna, skämtsamma och lättsmälta att festivaleftermiddagen passar dem som hand i handsken.
Den till största delen väldigt unga publiken tycks tycka detsamma och det är flera stycken som utan mankemang eller någon som helst uppmaning väljer att kasta upp sina BHar upp på scenen.
Vi kan väl kalla Baltimore-ligan för flickidoler om ni förstår vad jag menar.
Men underhållningsmässigt är orkestern, trots att de uppenbarligen befinner sig i sitt rätta element, varken särskilt bra eller särskilt dåliga. De bara är. Typisk mellanmjölk där de fartiga punklåtarna med tillräckligt sockersöta popmelodier för att alla ska kunna digga bara svävar förbi utan att göra något som helst avtryck.
Bitvis slår den klämkäcka framtoningen över i trams, bitvis känns den genuint uppiggande. Som helhet förgyller All Time Low den sömniga eftermiddagen, men inte så mycket mer.