Det Àr vÀldiga kontraster.
Fyra mil bort pÄgÄr MusikhjÀlpen i Linköping. Det fantastiska evenemanget som samlar in pengar för att ingen ska behöva fly undan klimatet. För att planeten Àr sÄ illa dÀran att mÄnga mÄste lida.
Samtidigt stÀller sig Marduk pÄ scen i Norrköping och river av melodin med den flagranta titeln "Fistfucking God's Planet".
Det blir lite svÄrt att ta pÄ allvar nÀr man sÀtter det i perspektiv. Ganska, vÀldigt, ordentligt svÄrt att ta pÄ allvar faktiskt.
Nu handlar vÀl nÀmnda melodi i och för sig mer om slentrianmÀssigt religionssmÀdande (sÄ som mycket black metal i allmÀnhet gör) Àn att pÄ riktigt gÄ in för att köra jorden i fördÀrvet, men i alla fall.
DÄ Àr det lÀttare att ta ÄldermÀnnen Destruction pÄ allvar. LÄt gÄ för att tyskarna slutade klippa sig nÄgon gÄng pÄ 80-talet och druckit tillrÀckligt mÄnga öl för att kaggarna ska ha intagit en inte helt oÀven rondör och dÀrmed snarast ser ut som nÄgon form av karikatyrer, men leverera thrash metal med spelglÀdje det kan de.
Destruction har aldrig varit bandet som skrev de bÀsta lÄtarna, men levererar ÀndÄ med klass. PÄ precis samma sÀtt som falukorv aldrig kommer bli restaurangernas paradrÀtt, men utan tvekan gÀrna fÄr slinka ner i kistan vilken dag som helst i veckan.
Schmier Ă€r en duktig frontman som lĂ„ter publiken önska lĂ„tar (som han skickligt planterar) och med stor entusiasm levererar thrashsmockor som âTormentorâ och âNailed To The Crossâ.
Den glade tysken konstaterar att oavsett subgenre sÄ Àr alla en enda stor hÄrdrocksfamilj och han har helt rÀtt för hans Destruction fungerar som en alldeles utomordentlig brygga mellan The Crowns köttiga rock'n'roll death metal och den black metal som knyter ihop kvÀllen.
För tillbaka till Marduk.
Oavsett timingen pÄ budskapet. Man mÄste ta gruppen och genren för vad den Àr, en extrem form av underhÄllning. Och som sÄdan fungerar Norrköpingsorkestern riktigt bra.
Det Ă€r tight, tungt och med enorm pondus nĂ€r gruppen ger sig pĂ„ melodier frĂ„n den första delen av sin karriĂ€r (frĂ„n 1990 till 2003) och projektiler som âThose of the Unlightâ och âCloven Hoofâ smeker den entusiastiska publiken.
För att vara sĂ„dan avancerad höghastighetsmusik levererar Marduk med stor precision. Det blir tydligt nĂ€r bandets originaluppstĂ€llning kommer upp pĂ„ scenen och knyter ihop framtrĂ€dandet med att framföra epn âFuck Me Jesusâ i sin helhet. Det lĂ„ter fortfarande bra, men lite mer kontrollerat och stolpigt Ă€n nĂ€r nuvarande lineup befinner sig pĂ„ scenen.
Men kvĂ€llens stora begivenhet Ă€r givetvis Mayhem. Den norska gruppen som lever högt pĂ„ sin historia av mord, sjĂ€lvmord, kyrkbrĂ€nder och allmĂ€n misĂ€r. KvĂ€llen till Ă€ra spelar de dessutom in en livedvd och bjuder pĂ„ sitt klassiska album âDe Mysteriis Dom Sathanasâ frĂ„n 1994 i sin helhet.
Det blir en upplevelse.
Att gÄ pÄ scen efter Marduk gör ofrÄnkomligt att bandet framstÄr som lite mindre precist och i jÀmförelse med den spektakulÀra historien framstÄr de i sina kÄpor och sina vitsminkade ansikten faktiskt snarare som ett gÀng Anonymous-karaktÀrer Àn skrÀckinjagande black metal-musikanter.
Ja, bortsett frÄn sÄngaren Attila Csihar dÄ. Hans teatrala scenutspel Àr definitionen av obehag. PÄ ett bra sÀtt. Han skapar en stÀmning som i kombination med den mÀssande sÄng som Àr hans adelsmÀrke förstÀrker hÀnförelsen hos folket nere pÄ golvet.
Entusiasmen bland Ă„skĂ„darna pĂ„ vĂ€gen ut gĂ„r inte att ta miste pĂ„. Det samtalas om att âbĂ€ttre Ă€n sĂ„ hĂ€r blir det inteâ, âsom att knockas av en vĂ€gg av ljudâ och sĂ„ vidare och sĂ„ vidare. Och nĂ„gonstans har samma sak trots allt just hĂ€nt i Flygeln i Norrköping som pĂ„ torget i Linköping fyra mil bort.
Det Àr en uppvisning i att musikens makt Àr stark.
HÀr sker det bara pÄ ett aningen annat sÀtt.