Det är väldiga kontraster.
Fyra mil bort pågår Musikhjälpen i Linköping. Det fantastiska evenemanget som samlar in pengar för att ingen ska behöva fly undan klimatet. För att planeten är så illa däran att många måste lida.
Samtidigt ställer sig Marduk på scen i Norrköping och river av melodin med den flagranta titeln "Fistfucking God's Planet".
Det blir lite svårt att ta på allvar när man sätter det i perspektiv. Ganska, väldigt, ordentligt svårt att ta på allvar faktiskt.
Nu handlar väl nämnda melodi i och för sig mer om slentrianmässigt religionssmädande (så som mycket black metal i allmänhet gör) än att på riktigt gå in för att köra jorden i fördärvet, men i alla fall.
Då är det lättare att ta åldermännen Destruction på allvar. Låt gå för att tyskarna slutade klippa sig någon gång på 80-talet och druckit tillräckligt många öl för att kaggarna ska ha intagit en inte helt oäven rondör och därmed snarast ser ut som någon form av karikatyrer, men leverera thrash metal med spelglädje det kan de.
Destruction har aldrig varit bandet som skrev de bästa låtarna, men levererar ändå med klass. På precis samma sätt som falukorv aldrig kommer bli restaurangernas paradrätt, men utan tvekan gärna får slinka ner i kistan vilken dag som helst i veckan.
Schmier är en duktig frontman som låter publiken önska låtar (som han skickligt planterar) och med stor entusiasm levererar thrashsmockor som ”Tormentor” och ”Nailed To The Cross”.
Den glade tysken konstaterar att oavsett subgenre så är alla en enda stor hårdrocksfamilj och han har helt rätt för hans Destruction fungerar som en alldeles utomordentlig brygga mellan The Crowns köttiga rock'n'roll death metal och den black metal som knyter ihop kvällen.
För tillbaka till Marduk.
Oavsett timingen på budskapet. Man måste ta gruppen och genren för vad den är, en extrem form av underhållning. Och som sådan fungerar Norrköpingsorkestern riktigt bra.
Det är tight, tungt och med enorm pondus när gruppen ger sig på melodier från den första delen av sin karriär (från 1990 till 2003) och projektiler som ”Those of the Unlight” och ”Cloven Hoof” smeker den entusiastiska publiken.
För att vara sådan avancerad höghastighetsmusik levererar Marduk med stor precision. Det blir tydligt när bandets originaluppställning kommer upp på scenen och knyter ihop framträdandet med att framföra epn ”Fuck Me Jesus” i sin helhet. Det låter fortfarande bra, men lite mer kontrollerat och stolpigt än när nuvarande lineup befinner sig på scenen.
Men kvällens stora begivenhet är givetvis Mayhem. Den norska gruppen som lever högt på sin historia av mord, självmord, kyrkbränder och allmän misär. Kvällen till ära spelar de dessutom in en livedvd och bjuder på sitt klassiska album ”De Mysteriis Dom Sathanas” från 1994 i sin helhet.
Det blir en upplevelse.
Att gå på scen efter Marduk gör ofrånkomligt att bandet framstår som lite mindre precist och i jämförelse med den spektakulära historien framstår de i sina kåpor och sina vitsminkade ansikten faktiskt snarare som ett gäng Anonymous-karaktärer än skräckinjagande black metal-musikanter.
Ja, bortsett från sångaren Attila Csihar då. Hans teatrala scenutspel är definitionen av obehag. På ett bra sätt. Han skapar en stämning som i kombination med den mässande sång som är hans adelsmärke förstärker hänförelsen hos folket nere på golvet.
Entusiasmen bland åskådarna på vägen ut går inte att ta miste på. Det samtalas om att ”bättre än så här blir det inte”, ”som att knockas av en vägg av ljud” och så vidare och så vidare. Och någonstans har samma sak trots allt just hänt i Flygeln i Norrköping som på torget i Linköping fyra mil bort.
Det är en uppvisning i att musikens makt är stark.
Här sker det bara på ett aningen annat sätt.