En sinnesundersökning slår fast att den ensamme galningen som urskillningslöst mördade människor på Drottninggatan den 7 april inte var en ensam galning.
Inte den här gången heller alltså.
Mannen som tog sikte på glassätande barn i Nice hade ett tiotal medhjälpare omkring sig.
I dagarna har Sveriges Radio kunnat rapportera att mannen som erkänt terrordådet stod en känd och fruktad Islamist nära.
Jag förväntar mig en förnyad våg av vrede och beslutsamhet. Jag hoppas på fler yttringar av den kärleksfulla solidaritet som Sverige visade prov på direkt efter dådet. Jag hoppas på en plågsam men just därför nödvändig debatt om islamismens utbredning i svenska förorter. Jag hoppas få höra människor uttrycka sin oro och sin rädsla över vad som händer och sker i det här landet.
Jag önskar en intellektuell hederlig och anständig diskussion om religiösa företrädares ansvar, om den här förbannade lägga- locket -på- allt-attityden som präglat det här landet i decennier. Jag hoppas att de senaste årens blottläggande kanske äntligen kan få anständiga skribenter och redaktioner att anta vår tids viktigaste utmaning, att ta människors vrede och oro på allvar.
Men det jag hör ( I SRP1 fredag 12 maj) är ett reportage om hur räddningstjänsten ska vara bättre rustade när det händer igen. Det pratas om hur man ska ta hand om döda och skadade, hur man ska samordna uppskrapande av likdelar. (Fast det sägs, som allting annat i Sverige, med delvis andra ord). Grundmeningen är dock klar. Vi måste bli bättre på att möta den här typen av brott eftersom den här typen av fruktansvärda terrordåd är här för att stanna.
Är inte detta att fullständigt kapitulera för anledningarna till terrorn?
Under alla blomstertäcken från efterspelet av dådet i Stockholm växer nämligen rädslan. Det räcker med att det känns otryggt för att det ska vara otryggt. Att sedan välbetalda komiker i Stockholms innerstad uppmanar människor att inte vara rädda blir ett slags politiskt vapen i en kamp som den politiska vänstern förlorat för länge sedan.
En inkluderade, solidarisk och omtänksam vänster, en rörelse jag känner allt mer släktskap med, BORDE rimligen ta vanligt folks oro på allvar och inte spela terrorn i händerna genom att hurtfriskt muttra om att det inte finns anledning till denna rädsla. Man uppviglar inte något genom att ta människor på allvar.
Alla i Sverige är i grunden socialdemokrater. Men det är när denna socialdemokrati inte längre har svaren på frågorna som människor ställer som människor söker sig till andra politiska lösningar. I fyrtio år har den etablerade politiska eliten på sedvanligt svenskt sätt vägrat att prata om integration. De har vägrat prata om en massa andra känsliga saker också, eftersom det tycks ligga djupt i den svenska folksjälen att inte prata om det som är svårt och känsligt, men det är nog frågan om Sveriges oförmåga att intrigera nyanlända som engagerat människors mest de senaste åren. Varför? Därför att det är ett område som påverkar alla andra viktiga områden; som säkerheten, skola, vård och omsorg.
Oron handlar INTE om att svenskar skulle vara rasister. Det där är ett kort som vulgärvänstern kastar med en skrämmande iver för att tysta sina kritiker. Det är så fegt, så lögnaktigt och så uselt. Människor i Sverige har i generationer varit solidariska och toleranta. Men människor kräver med all rätt ett svar på HUR den politik som de får slagna i skallen ska fungera när politiken blir verklighet, när sjukhusen är överfulla, när gravida uppmanas att föda i bilar, när parallella rättsystem upprättas, när kvinnor klockas vid nerfarten till tunnelbanan i våra förorter.
Människor äger faktiskt rätten till sin egen trygghet och den tryggheten finns inte i Sverige längre. Av många får vi höra och läsa om att rädslan är överdriven. Säg det till de anhöriga till offren på Drottninggatan.
Jag tror precis tvärtom. Jag tror vi behöver vara ännu räddare än vad vi är.