Under hösten mötte skolungdomar i Norrköping och Linköping Baba, Thorir, Prinsen, Skogsrået, Tommy och de andra när Ung scen öst satte upp föreställningen. En galet vrickad pjäs, som inte alls är som andra uppmanande "nu-ska-vi-lära-er-om-sex"-föreställningar som man annars kan tänka. Och faktiskt en reaktion som var ganska vanlig efter den 70 minuter långa "terapimottagningen" hos Baba Yaga.
– Frågan "vad vill ni säga med det här" kommer ofta, men vi vill bara göra en sjukt rolig teater, säger Maurits Elvingsson som spelar Baba Yaga, efter att den första av fyra föreställningar under Scenkonstbiennalen spelats i Värmekyrkan på tisdagen.
Och ja, roligt är det minsta epitet man kan klistra på föreställningen när lamporna slocknat. Vad var det jag just bevittnade? Publikens skratt följde de olika skogsväsenas problem under den öppna gruppterapin. Vad sägs om Näcken som tror att det är snippan som ska in i snoppen, om Gårdstomten som måste hitta sin aggressivitet och om vackra "Jossan" som skrämmer bort alla hon dejtar med sina djuriska uttryck. Här är tanken att Baba Yaga alltså ska hjälpa sina klienter med sina problem. Frågan är bara ur det går när man säger saker som att "du är den dummaste jag någonsin träffat" och "du har så ful röst att hela min släkt spyr i arslet". Kanske inte så det brukar gå till under en vanlig terapisession, så att säga.
Och nej, det är ju knappast målsättningen med föreställningen. Skådespelarna improviserar allt utom problemen och det gäller att hänga på medspelarna.
– Ibland drar det iväg något så hejdundrans! säger Maurits Elvingsson, och berättar att de även försöker göra publiken delaktig.
– Under en föreställning ringde en mobil i publiken, och då började vi prata med den på andra sidan, exemplifierar han.
Nils Poletti heter regissören och det här är hans första, större improvisationsuppsättning.
– Jag var ganska less på teater. När du spelat samma sak tio gånger kan man lätt tröttna. När man improviserar måste alla vara aktiva och lösa problem, säger han.
Enda tråkiga med "nypremiären" var den högstadieklass som skulle ha kommit, men som hoppade av.
– Det blir en viss anspänning när vi lär ut var klitoris sitter. Det blir helt tyst i publiken, pojkarna flyttar längst fram på stolarna och tjejerna viskar "det här var bra att de lär ut". Det blir inte riktigt samma sak när det bara är vuxna i publiken, säger Nils Poletti.