– Varför gör ni teater? frågar en liten pojke teaterensemblen på Laxholmskällaren på Arbetets museum.
– För att det är roligt, svarar regissören Frida Nyström.
Svaret skulle säkert ha blivit detsamma om barnen fått frågan: ”Varför spelar du dataspel?”. Teater och tv-spel har en del gemensamt – möjligheten att gå in i andra världar, vara någon man inte är, få spänning och underhållning.
Pjäsen Super-Verklo, skriven av Anna Nygren, handlar om en flicka som går ut och in i olika världar – den egna verkligheten och dataspelsvärlden. Flickan har problem i vardagen med jobbiga vuxna, besvikelser och tråkig tillvaro. I den drömlika och flipprande dataspelsvärlden möter hon Superduperdino som istället vill in i verkligheten och blir fascinerad av beröring som han aldrig har känt förut.
I ungefär ett års tid har Eva Carlsson (Teater Pelikanen), Frida Nygren (Kvartersteatern) och Viktor Hedman (Revolverteatern) arbetat med föreställningen, som är en del i projektet ”Lilla drama-labbet”. Tanken är att gå vidare och undersöka de frågor som barnen tar upp.
– Materialet till pjäsen kommer från samarbetet med barnen på Hattens förskola i Norrköping, berättar Eva Carlsson.
Under våren har de träffat Hattenbarnen ett tiotal gånger och haft cirkus-, dans- och drama-labb. Nu är de öppna drama-labben ett led i repetitionsarbetet och ensemblen spelar upp en del ur pjäsen som de sedan pratar med barnen om efteråt. Samtalet glider in på varför man blir ledsen eller rädd.
– Man kan dö, säger ett barn.
– Eller halka och slå sig, tillägger en annan.
– Eller åka till månen, fortsätter någon av de små.
Många har frågor om saker i periferin och scenografin. Varför hänger en gardin i bakgrunden och varför ser det ut som det gör på scenen? Men scenografin är inte klar – den ska konstnären Falah Alani skapa och uppmaningen är att skapa en enkel fond som kan vändas för att tydliggöra de olika världarna.
Att styra samtalet är inte lätt, särskilt inte när pressfotografer skickar blixtar i rummet.
– Det är häftigt, men också svårt med barn, erkänner Eva Carlsson. Men vi försöker ändå prata om existentiella saker med barnen, inte bara leksaker och spel. Det får bli lite svårare, men inte för svårt.
– De kommer inte med långa analyser, utan det kommer litet här och där. Men vi vill också känna av om vi visar fängslar barnen. Sedan kanske de inte kan verbalisera allt, men man ser på dem om det är intressant eller om texten är för svår.
Lilla drama-labbet stöds av Norrköpings kommun och Östsam, men gruppen, som hoppas på en fortsättning, söker nu också medel från bland andra Allmänna arvsfonden.
– Det kostar litet mer att producera en föreställning på det här sättet. Men vi skulle önska att det här kan bli en försöksverksamhet som kan pågå i tre år, säger Eva Carlsson.
Flera öppna drama-labb kommer framöver att hållas i biblioteket i Hageby, Kulturhuset och eventuellt på förskolor på landet som inte har möjlighet att själva ta sig in till stan.