Barnen involveras redan innan föreställningen börjar. Vi går in i klassrummet tillsammans med jordens sista Drama Queen som vill ha hjälp att pynta resterna av Gråtfestivalen med rosa tyggirlanger, och de robotlika Kinsen och Bocki från framtiden som behöver assistens med Harriet – den vita farkosten. Framtidsfolket kommer till oss på uppdrag av Den Stora Ledaren för att fånga in ett "onödigt mänskligt bihang" – känslorna. Givetvis mot Mizz Dramas vilja!
En gång i tiden var här nämligen en festival som hyllade precis alla känslor. I sorgkaféet kunde man till exempel sörja döda husdjur och annat som man var ledsen över.
Charmigt rosa/blåglittriga Mizz Drama med en paljett-tår under ögat och vågat fluffhår får snabbt publiken på sin sida. Kan det vara för att han sjunger så fint om choklad? Nja, jag tror att det är för att Ludwig Bertling Wiik är så bra på att fånga in hela sin publik. Han riktar sig till alla med samma glädje och entusiasm för det mänskliga känsloregistret.
Lisa Hu Yu och David Nordström som känslojägare har samma talang för publikkontakt, men verkar kanske lite mer skrämmande och oförutsägbara i sina avsikter. Kommer de att hjälpa Mizz Drama att dra ut skrattet som fastnar i halsen? Och vad händer om de också inser tjusningen med den gamla festivalen?
Skådespelarnas dramatiska kroppsspråk är riktigt roligt, och på slutet önskar jag egentligen en upprepning av någon av de smittsamma sångerna till popcornen som bjuds. Barnen lär sig faktiskt att dansa med till koreografin.
En festlig föreställning om varför känslor inte får låsas in. De börjar lukta så unket då.