De ligger och sover, Pettson och Findus. Men det dröjer inte länge förrän Findus vaknar och börjar hoppa hej vilt i sängen. Då vaknar Petsson och tittar på klockan. Den är bara fyra på morgonen. Än en gång har Pettson blivit väckt av sin tröttsamt morgonpigga misse.
Kanske är det bäst att Findus flyttar ut. Findus blir entusiastisk över att få ett alldeles eget hus – gamla dasset. Men det dröjer inte länge förrän Pettson inser hur bitande tomt det blir utan Findus. Och Findus börjar tänka på den otäcka räven som smyger omkring. Klurige Pettson bygger då en rävfälla med peppar och smällare, men frågan är om han är listigare än räven?
Julia Strandljung har plockat fram sin kattlika smidighet i kroppen och gör en Findus som spritter av energi. Linköpingsskådespelaren Lasse Olofsson är en riktig veteran i Pettsonrollen (han spelat fem gånger tidigare) och han gör den självklart och tryggt.
Föreställningen Pettson och Findus bjuder på en del skratt, men är framför allt en hjärtevärmande liten historia om behovet av gemenskap, och det svåra i att leva tillsammans. Och sådant kan nog både stora och små i publiken känna igen sig i.
Ljudanläggningen har bra tryck och alla repliker når fram. Vi bjuds också på en handfull svängiga musikinslag, några där sex hönor sjunger och dansar i schysst koreografi av Marcus Fyrberg.
Att miljön vid Färgargården är fantastisk vet redan alla Norrköpingsbor. Pettson och Findus gör sig utmärkt med mangårdsbyggnaden från 1700-talet som fond. Det är avskilt men ändå med en trevlig vy – och med ett toppenfik inpå knuten. Det är verkligen inte dumt.
Medföljande sexåring var nöjd. Findus var gullig, rävjakten skojig – och bullen god. Slutet gott – allting gott.