Elsa är en vimsig dam som tycks leva uppe bland molnen, där minnen flyger och fladdrar förbi likt fluffiga cumulusbollar. De är omöjliga att hålla fast och försvinner iväg i luften. Ut i rymden. Ut i intet. Retfullt och gäckande, men också fritt, härligt och bekymmerslöst.
I föreställningen är huvudpersonen Elsa på väg någonstans. Hon är resklädd och ska packa en väska. Något annat väntar runt kröken. Kanske döden. Kanske ålderdomshemmet. Eller möjligen en resa? Vad får vi inte veta. Scenografin med sin blåa fond, sitt spegelblanka golv och sina fluffmoln ger heller inga ledtrådar om framtiden.
Mycket är istället tillbakablickande i föreställningen som drar igång med musik – nostagisk klezmer. Musik har ofta en kraft att väcka minnesbilder till liv och vi får snart veta att Elsas man var musiker i en orkester och hon själv dansös. Skådespelaren Eva Forsberg är även clown och ger sin roll en tydlig kropp och karaktär med sin fysiska spelstil. Hon låter Elsa smidigt och svängande dansa fram med på sin rollator.
Men allt är inte smidigt i Elsas liv. Minnet sviker henne. Gång på gång. Elsa skriver ut lappar och delar ut i publiken. Bland de äldre i publiken är det säkert många som känner igen sig i lappträsket – hopplösa försök att komma ihåg pinkoder och annat. Om man bara minns var alla lappar är.
Då är det tur att Elsa har Fröken Minne som hjälper henne på traven. Fröken Minne gör effektfull entré när Alexandra Ekelöf dyker upp bland molnen med fiol som hon spelar på till publikens förtjusning. Hon lyfter fram gnistrande skärvor från Elsas tidigare liv. Hon hittar medaljen som väcker minnen av faderns simundervisning (och gör ett humoristisk porträtt av honom iklädd lösmustasch). En rosett påminner om första skoldagen och skojigt fnitter med bästisen i bänken bredvid. Både Alexandra Ekelöf och Åsa Forsberg spelar verkligen med överväldigande charm och fin närvaro.
Vad var det jag glömde? har till stor del växt fram genom improvisation och tycks vara lekfullt inspirerad av barns associativa sätt att kommunicera. Resultatet är en ganska abstrakt liten föreställning (bara en halvtimme lång) om glömska och livsminnen, omväxlande både humoristisk och poetisk. Och budskapet att världen nog blir bättre om vi hjälpas åt att minnas är värt att applådera.