"Draktjuven" är en berättelse om hur draken Drakbard återvänder till tvåfotingarna - det vill säga till människorna Jakob och Isabella. Draktjuven kan läsas som en fristående fortsättning på den första boken i serien; "Drakjakten." I den boken möts Drakbard och människorna för första gången.
Andrea Femerstrands illustrationer i den här lilla fina drakboken höjer verkligen läsupplevelsen. Hon jobbar som illustratör, främst med inriktning djur- och karaktärsdesign. På sin webbplats bloggar Andrea Femerstrand om sitt arbete och hon lägger även ut kurser i tecknandets och illustrerandets olika moment och nivåer. Drakjakten är inte en bilderbok; utöver omslaget är det endast en handfull illustrationer i den lite drygt 100 sidor långa boken om Drakbards Jakobs och Isabellas äventyr och strapatser. De få illustrationerna är fullt tillräckliga till antalet för att man som läsare ska få en mer konkret uppfattning om de olika huvudpersonernas karaktär.
Författaren Suzanne Mortensen bor i Lund och Åhus. Hon är bibliotekarie och författare och har tidigare skrivit spökhistorier, noveller och artiklar om biblioteksarbete och skönlitteratur. 2009 debuterade hon som barnboksförfattare med de två första böckerna i serien om Dickens detektivbyrå.
Drakjakten är även den en spännande historia med barndetektiver, oförstående vuxna och en obehaglig skurk som gärna vill försöka använda Drakbard som ofrivillig vägvisare till Drakarnas land; den hemliga plats dit drakarna tros ha dragit sig undan för att undkomma hänsynslös jakt och utrotning.
Drakbard är en egensinnig, rolig och slagfärdig drake. Utöver de mer förväntade och traditionella drakfärdigheterna att spruta eld och att flyga så kan Drakbard även gå upp och ner i storlek och han behärskar också människospråket. När han känner för det förstås. Vilket skurken Edvard Berger får erfara.
Drakbard har ovanpå allt detta även en mycket god hörsel. "Jag kan höra en snigel snarka på långt håll", slår han fast utan att skryta.
Tidigt i boken hamnar Drakbard i trubbel med tvåfotingar han stöter på. En orsak är hans beroende av kinesiska pioner. Ägarna till sådana blommor vill ofta och gärna ha dem kvar. De vill absolut inte att de ska slukas av gröna små drakar. Och kanske är det så att pioner enbart ska avnjutas i mycket lagoma antal för att inte ställa till det för små drakar?
Det här är en kul bok. Förlaget rekommenderar att läsarna ska vara 6+ i ålder. Det måttet klarar jag med råge.
Läs Draktjuven för något barn om du har tillfälle. Är du själv ett barn så läs den på egen hand om du vill.
Välkommen in till Drakbards tanke- och känsloliv.