I boken Krisens prolog citerar författaren jan Jörnmark den gamle bolsjeviken och Stalinkritikern Lev Trotskij. Jörnmark skriver att Trotskijs ord drabbade honom som ett "knockoutslag": "Hela den historiska processen handlar om hur historiska utvecklingsförlopp bryts genom tillfälligheter. Vore vi biologer skulle vi säga att samhällsutvecklingen bestäms genom det naturliga urvalet av tillfälligheter."
Elegant formulerat onekligen. Ett grundslag mot alla former av ödestro och ett dråpslag mot alla stora planekonomiska samhällssystem, som till exempel kommunism
Det är inte utan att jag förstår varför Josef Stalin på sin tid sände ut lejda mördare ända till Mexiko för att ta kål på Trotskij. Samhällsutvecklingen bestäms av upplysta och i god vetenskaplig ordning utredda femårsplaner från kommunistpartiet. Inte av simpla tillfälligheter. Punkt och slut.
Nog om Stalin och kommunismen. Den är ett stickspår i sammanhanget. Sovjetunionen finns inte mer. Inte heller finns det DDR där ledningen under tre decennier gjorde sitt yttersta för att begränsa utrymmet för variationer och tillfälligheter. Politbyrån bestämde till och med antalet modeller av hattar och skjortor som fick tillverkas.
Så gick det som det gick också.
Men det kan även gå på andra sätt.
"Trotskijs slumpgenerator [ ... ] löste den ekvation som jag brottats med i hela mitt liv", skriver Jan Jörnmark. Frågan som plågat honom under alla år är varför saker och ting händer när och där de händer? Svaret? Det händer därför att det är möjligt! Ska saker och ting vara möjliga så krävs att det finns många möjligheter: att möjligheternas gräns ständigt förskjuts utåt. Jörnmark skriver att "stora organisationer som bygger på att de har självklara sätt att hantera sina medarbetare, råvaror och teknik klarar inte av att hantera glidningen." De där "stora organisationerna" kan vara företag, arbetsmarknader, nationalstater och unioner av nationalstater. Institutioner som anstränger sig för att begränsa flödet av tillfälligheter och möjligheter lever farligt. Sannolikheten för att det "naturliga urvalet av tillfälligheter" ska ske någon annanstans ökar för varje begränsning som införs.