Charlie var förvisso inte den som syntes lika mycket som frontfigurerna Mick Jagger och Keith Richards, utan var ett stenansikte i bakgrunden, som tillsammans med basisten Bill Wyman såg till att Stones hade en stabil rytmisk plattform att stå på. En klippa som var nödvändig för bandets framgångar.
Många har påpekat att Charlie egentligen inte var en rock-kille utan främst brann för jazzmusiken, vilket också återspeglades i hans spelstil, som anses ha varit mycket speciell.
Att han ändå hamnade i Rolling Stones berodde mer på omständigheterna, han behövde jobba för pengarna, och det kan vi nu efteråt säga att det lyckades rätt väl.
Tre reflektioner anmäler sig direkt.
För det första behöver alla framgångsrika organisationer, vare sig de är partier, föreningar eller popband, en stabil grund att utöva verksamheten på.
Inför varje partimöte ska någon ordna med annonsering, fixa lokal, se till att det finns kaffe, att stolarna ställs fram och dagordning kopieras. Sen kan medlemmarna anlända och mötet avhållas. Och när folk gått hem, då är det någon som ska röja undan stolarna och städa av.
För det andra kan vi lära oss att det kan vara klokt att ibland ändra riktning. Och improvisera fram nya lösningar. Den som inte förstår att ibland göra något nytt kommer aldrig att bli en ny Charlie Watts.
För det tredje måste vi konstatera att allt har sin tid.
Nu är band som The Rolling Stones forntid. Men de var med och bröt upp en gammal trög konservativ kulturmiljö, som ville ha välkammade och slätstrukna ungdomar, som inte väsnades för mycket och framförallt inte spelade skränig musik.
Elgitarrer ansågs vara en styggelse och de vilda konserterna ett hot mot den rådande ordningen. För att inte tala om de osedliga texterna, typ ”I Can't Get No Satisfaction”! (Som dock egentligen handlar om konsumtionshetsen ...)
Stones var ett av de avantgardistiska banden som öppnade upp för en helt ny livsstil, som passade den framvällande fyrtiotalistgenerationen som hand i handske. De satte musik till sextiotalets frihetsrörelse: Street Fighting Man!
Rolling Stones rörde sig hela tiden en bit ner efter tukthusväggen. Och gjorde en och annan visit bakom galler för osedligt leverne och droginnehav.
Idag anses det vara protokoll 1a för några musiker. Det ska förefalla vara lite farligt, fast musikbranschen är en pinsamt stagnerad kulturform, där nästan alla nya band kopierar de gamla.