Och kanske särskilt så den tredje och sista delen om krigsåren 1943-45 som i höst kommit ut på Norstedts förlag och samfällt fått mycket goda recensioner. Med dessa tre volymer har vi fått en både intressant och samlad bild av betydelsefulla delar av vår historia och vardagslivet under krigsåren 1939-45. Vilket enastående arbete Henrik Berggren utfört med dessa tre böcker. Ett gigantiskt arbete med tanke på att särskilt åren 1943-45 är sämre beforskat.
Med den tredje, nyutkomna boken slutförs arbetet om krigsårens Sverige och boken har välförtjänt också nominerats till årets Augustpris i sakprosaklassen. De tre böckerna om Sverige som stod utanför Andra världskriget ges en tämligen heltäckande bild av såväl vardagsliv som politiska och militära analyser om kriget och vad som hände i vårt land inom Per Albin Hanssons samlingsregering. Men minst lika viktigt är inblickarna socialt och inom vardagslivet, rapporteringen i media och om hur besluten på olika nivåer och om världskrigets fasor i stort och särskilt då i Sverige och de nordiska grannländerna.
Med det här jättearbetet ger Berggren oss en mycket god överblick och kunskap om kriget och om Sveriges roll och svårigheter att pragmatiskt men strategiskt välavvägt lotsa fram landet så att vi kunde undgå att dras med i kriget. Det nya i historikern Berggrens skildringar är att de bygger på så många källor och att den ”stora” politiken förs samman med hur intressanta personer i olika positioner agerar, men också att konflikter noggrant beskrivs. Astrid Lindgren som skrev krigsdagbok 1939-1945 används som en återkommande folklig kommentator, liksom en del andra dagboksförfattare. I den första boken beskrivs bland annat en inre socialdemokratisk strid om Sveriges roll under kriget mellan Sovjet och Finland 1939. Där manövrerade statsminister Per Albin Hansson skickligt mellan aktivisten Rickard Sandler och skeptikern Ernst Wigforss. De är på olika linjer och är hotande för sammanhållningen inom Socialdemokraterna.
När tyskarna inleder världskriget bildas en samlingsregering med fem S-ledamöter mot sju borgerliga. Men de centrala posterna hade S: Wigforss (finansminister), Möller (socialminister), Sköld (försvarsminister), Herman Eriksson (handelsminister) och statsministern Per Albin Hansson. En viktig styrka i Berggrens arbete är att han inte ger enbart fakta om politiska beslut och krigets utveckling, utan med finns också om annat som Bangs journalistik, författarna Karin Boyes sista tid och Eyvind Johnsons Krilon-trilogi som tillsammans med många olika källor ger många bilder och fakta om Sverige under kriget.
Särskilt intressant vid sidan om nazismens ideologiska innehåll, Hitlers krig och beslut att förinta judarna är, inte minst, den kanske mest omstridda, inhemska händelsen under kriget, det som kom att kallas midsommarkrisen 1941. Hitler-Tyskland ställde krav på trupptransporter via Sverige till Finland där tyskarna och Finland inlett kriget (finska Fortsättningskriget 1941-44) mot Sovjet. Kravet var att en tysk infanteridivision med 15 000 soldater skulle ges tillstånd till transport från Norge genom Sverige till krigsfronten. Det blev ett svårt beslut för Socialdemokraterna i samlingsregeringen. Ett ja ansågs vara ett mycket större brott mot neutraliteten än den tidigare tillåtna tyska permittenttrafiken. Nu var det skarpt läge på allvar. Och vår tyskvänliga kung ville att Sverige skulle säga ja, liksom de borgerliga i regeringen. Och Sverige överbefälhavaren Thörnell var protysk och inte att lita på. Och i denna svåra kris hade Per Albin att lotsa fram ett beslut.
Möten blixtinkallades och regeringssammanträde hölls tidigt på morgonen på midsommaraftonen den 23 juni 1941. Det var ett tungt och allvarligt sammanträde som pågick länge. Ett ja var ett brott mot svenska neutraliteten. Ett nej innebar en allvarlig risk för krig med Tyskland. Hårdast emot var trion Sköld, Wigforss och Möller, Per Albins viktigaste partikamrater. De borgerliga ledamöterna var på andra sidan och för ett ja till Tyskland. Det utvecklades till en svår kris. Sköld ansåg att ett ja innebar att S-ledamöterna borde lämna regeringen. Och rädslan för tysk invasion var samtidigt stark hos de flesta. I det här svåra läget visade Per Albin Hansson prov på sin politiska skicklighet. Texten fortsätter i Söndagstidningen 26 november