"Trotskijs slumpgenerator [ ... ] löste den ekvation som jag brottats med i hela mitt liv", skriver Jan Jörnmark. Frågan som plågat honom under alla år är varför saker och ting händer när och där de händer? Svaret? Det händer därför att det är möjligt! Jörnmark skriver att "stora organisationer som bygger på att de har självklara sätt att hantera sina medarbetare, råvaror och teknik klarar inte av att hantera glidningen." De där "stora organisationerna" kan vara företag, arbetsmarknader och nationalstater. Institutioner som anstränger sig för att begränsa flödet av tillfälligheter och möjligheter lever farligt. Sannolikheten för att det "naturliga urvalet av tillfälligheter" ska ske någon annanstans ökar för varje begränsning som införs.
Den stora frågan i dagens kris är inte om vi lånar för mycket eller varför börserna rusar upp och dyker ned. Sådant händer alltid lite då och då i kapitalistiska marknadsekonomier. Vad det handlar om är däremot om vi mäktar med att skapa tillräckligt med "utrymme för experiment i våra samhällen", skriver Jörnmark. Om han har rätt, och det är fullt möjligt, finns många skäl att vilja ompröva det vedertagna ordning-och-reda-konceptet.
Det slags ordning och reda som dominerar dagens politiska normtänkande hämtar sin näring ur tidigare strukturer, vilket självfallet inte är fel i sig. Att försöka dra lärdom av historien är tvärtom något av en dygd. Under i runda slängar 20 år från början av 1970-talet och framåt ersattes sund, produktivitetsberoende och innovationsstyrd tillväxt av inflation och devalveringar. Luft blåstes in i lönebesked och räntekurvor. I takt med ekonomins tilltagande globalisering blev situationen alltmer ohållbar. Kraschen vid 1990-talets början var smärtsam. Smärtminnet från dessa tider är en grundbult i dagens ordningsamma regim.
Delvis överlappande med denna inflationsepok i samtidshistorien utvecklades en vurm för "dynamiska effekter" inom politiken. Inkomster av framgångar imorgon beskrevs som så stora att det inte behövdes någon specifik finansiering av det man ville göra idag. Resultatet av vidtagna och obetalda reformer skulle i ett senare skede skapa sådan dynamik i samhället att överskotten vida översteg de kostnader som erfordrades. Summan av framtida dynamik fördes upp på balansräkningens tillgångssida redan innan den inträffat. Det var inte så lyckat.