Ordet ”bygga” får oss att tänka på samhället som om det vore ett hus. Att vår tillvaro kan konstrueras på samma sätt som en kåk genom att någon skaffar fram ritningar, köper material, anställer byggjobbare och sedan hamrar upp det planerade enligt planen.
Den underliggande föreställningen är här att det går att planera fram det goda samhället. Att kloka omtänksamma ledare kan sitta vid sammanträdesbordet och konstruera en bättre värld.
Det är förstås inte helt fel tänkt, men det krävs ett tillägg. Nämligen att verkligheten inte alltid låter sig anpassas efter planerna. Det måste finns gott om utrymme för spontan utveckling, annars stagnerar samhället och människor tvingas in i roller som de själva inte valt. Vilket gör dem upproriska.
Ett samhälle är mycket mer komplicerat än vad ett politiskt planeringskontor kan greppa.
Ibland går det också att hitta socialdemokratiska formuleringar som ”Vi bygger landet för varenda unge”. Det är intressant därför att ordet ”unge” används istället för som det egentligen heter, om det gäller människor, nämligen ”barn”.
Ungar håller vi i ladugården eller hundkorgen. Understundom äter upp dem eller tar dem till veterinären. Barn däremot behandlas inte på samma sätt, helst.
Men några glada entusiastiska världsförbättrare ser människor som ett slags material som kan formas efter den starka handens vilja. Fast mycket tyder på ingen i det långa loppet kan vare sig bestämma samhällsutvecklingen eller forma människor. De går att påverka, men inte styra.
Gunnar Myrdal, nobelpristagare och socialdemokratisk minister, uttalade sig en gång om att människor har en oerhörd anpassningsförmåga:
”Liksom tamdjur har folk som växer upp i den västerländska typen av reglerade samhälle inte längre någon verklig föreställning om ett mera vilt liv. Människodjurens anpassningsförmåga inför nya villkor förblir för den tänkande samhällsforskaren ett av världens under.”
Ur detta kan lätt uppfattningen komma, att anpassningsförmågan går att utnyttja för den som har storartade planer för hur ”tamdjuren” ska få det bättre och bättre, drivas framåt mot soluppgången, med lock och pock, lättstyrd med personnummer och Bank-ID.
Detta är inte en typisk socialdemokratisk uppfattning, det måste understrykas, utan de flesta makthavare har en uppfattning om att människosläktet måste uppfostras.
Exempelvis skolan gjordes obligatorisk på 1800-talet eftersom makthavarna såg denna offentliga uppfostringsmöjlighet som oumbärlig. Och före det hade husförhören varit en metod att få folk att tänka i rätta banor. Och så där håller det på.
Tanken bakom dessa insatser har alltid varit att makthavarna haft uppfattningen att folk ibland måste tvingas att göra vissa saker för att få ett bättre liv. Och insatserna är en metod att ”bygga” ett bättre samhälle.
Gunnar Myrdal lär också en gång ha sagt att precis som folk var tvungna att lära sig att äta tomater, gick det också att lära dem att bo i höghus.
Men efter 100 år av formandet av ”tamdjuren” så är det lik förbannat en villa som de flesta vill ha om de själva får bestämma själva. Visst, inledningsvis gärna ett höghus, antingen i början av bostadskarriären, eller så kombinerat med ett litet torp.
Att bygga samhälle har sina begränsningar. Folk är envisa i sin kamp att forma sin egen tillvaro, oavsett vilka ritningar som plankontoret tagit fram för att bygga åt ungarna.