Efter andra världskriget och framåt har Socialdemokraterna varit så pass framgångsrika att partiet liksom bildat skola och satt ramverk för hur politik ska bedrivas. ”Så lunka vi så småningom” har steg för steg blivit maktens melodi även när andra än S-partiet har axlat regeringsansvaret. ”Lunken” är viktig i sammanhanget. Att ”lunka så småningom” är rentav ett slags metafor för konservativt framåtskridande där samhällsbyggande och gemenskaphetsalstrande anda från förr återanvänds. Vi ingår alla i ett organiskt folkbegrepp där vi som lever just nu har att ta hänsyn till de nyligen döda och till de ännu inte födda. Vi förvaltar vad andra tidigare har förvaltat och vad ytterligare andra ska komma att förvalta. Det kräver ansvar, långsiktighet och ödmjukhet.
Vare sig höger eller vänster kan lika lite som enstaka partier hävda någon monopolställning när det kommer till konservatism.
Däremot vill jag hävda att Socialdemokraterna är ett av de mest konservativa partier av alla i Sverige. Vilket är den enskilt viktigaste förklaringen till partiets otroliga maktdominans. Förklaringen till den förklaringen är enkel. Vid varje givet valtillfälle så domineras väljarkåren av människor som har ett förflutet vars anda är möjlig att framkalla och att appellera till för politiker som förstår vad de gör. Rösträtten börjar vid 18 men slutar vid döden. De röstberättigade årskullarna med minnen och erfarenheter kommer alltid att överflygla årskullarna som mer bärs av tro och fantasier.
Vilket i sig självt, och helt utan partipreferenser, naturligtvis är sunt och samhällsvänligt. För Socialdemokraterna har det varit mer än så.
Strukturellt befinner sig dock socialdemokratin på ett sluttande plan. Den sjunkande tendensen är tämligen väl beskriven och beforskad sedan 1970-talet och framåt. Den socialdemokratiske framtidsforskaren Jan Lindhagen och den norrbottniske journalisten och författaren Macke Nilsson tog upp problemet redan 1970 i sin omtumlande bok ”Hotet mot arbetarrörelsen”.
I korthet var deras budskap att när de ”röda brukens” arbetarrörelsedominerade strukturer och snudd på ”obligatoriska” gemenskaper löstes upp av urbanisering och utbildningsreformer så skulle socialdemokratin gradvis tappa greppet om människorna. Strukturer och samhällsformer som tidigare gynnat Socialdemokraterna var under upplösning.