Skådebanan samt Riksteatern i Östergötland har i veckan arrangerat två samtalskvällar med syfte att lyfta upp frågor som rör kulturpolitik – ett väldigt bra initiativ som också slagit väl ut, det är åtminstone känslan man har efter torsdagskvällens möte mellan skådespelerskan och regissören Marika Lagercrantz samt Lars Anders Johansson, redaktionschef på Timbro men också poet och låtskrivare.
På plats i Arbetets museum denna kväll fanns ett 50-tal åhörare varav flera kommunpolitiker och naturligtvis många från kultursektorn. Moderator var Göran Sarring, ordförande i Skådebanan i Östergötland som inledde med att be om en fördjupning av begreppet bildning.
– Bildning sammanblandas ofta med två andra begrepp: utbildning och folkbildning, det är inte nödvändigtvis samma sak eftersom bildning syftar på ett ideal för kunskapsinhämtning i motsats till det instrumentella kunskapsidealet, svarade Lars Anders Johansson:
– Instrumentella kunskaper är sådana du har direkt nytta av, bildning handlar däremot om att tillägna dig kunskaper för deras egen skull, i Sverige har den instrumentella synen härskat under lång tid.
Den här definitionen mellan instrumentell kontra bildningskunskap menade samtliga på scenen är direkt överförbar till kulturen: Ska kultur skapas för ett konkret syfte eller har den ett värde i sig själv? Det här var också ett område där det inte fanns några skiljaktigheter.
– Jag instämmer, den instrumentella synen har präglat det här landet under lång tid, konsten har inte funnits naturligt i Sverige på till exempel ekonomiska utbildningar eller bland politiker, påpekade Marika Lagercrantz:
– Men sedan får jag säga att bildning inte är oproblematiskt. Jag växte upp i ett så bildat hem som man kan tänka sig med min pappa, Olof Lagercrantz som var chefredaktör för DN och litteraturvetare. Samtidens största poeter satt kring köksbordet men den bildningen tog nästan livet av mig, tillade Marika Lagercrantz lite skämtsamt och berättade att det hon ville läsa inte var något värt i hemmiljön.
– Så för mig är bildning något väldigt komplext.
Överhuvudtaget bjöd kvällen inte på några riktigt heta stridsfrågor, i många av samtalsämnena visade det sig att man ligger något så när lika varandra. Ett sådant exempel var den om kulturens tillgänglighet där de förvånade delar av publiken genom att förklara att tillgänglighet är överskattat.
– Varför måste alla gå till Konstmuséet till exempel? Vi får hela tiden höra att vi misslyckas eftersom inte alla går på teater men varför ska alla behöva göra det? Däremot kan jag på ett personligt plan undra varför inte fler intresserar sig förstås, sa Marika Lagercrantz och Lars Anders Johansson fortsatte:
– Det är mycket tal om trösklar som ska hyvlas ner men tillgänglighet får ju inte betyda att det inte ska finnas tuggmotstånd. Kultur har aldrig varit så tillgänglig som idag, problemet är snarare att vi har tillgång till för mycket kultur. Om unga inte lockas av kultur idag beror det på något annat än tillgänglighet.
Marika Lagercrantz lyfte frågan om förenklingen i samtiden som ett stort hot.
– Det finns en obehaglig trend med förenkling bland populistiska partier där de etablerade partierna går dessa till mötes, det är viktigt att visa upp det komplexa för kulturen är komplex. Men ytterst är konsten något som konstnärer ska diskutera, inte politiker och inte tjänstemän, framhöll Marika Lagercrantz och när Lars Anders Johansson kommenterade var det även här tydligt att klyftan inte var alltför stor mellan debattörerna även om nyansskillnader fanns.
– Det har rått stor konsensus om kulturpolitiken och den har enligt min mening inte varit neutral utan tillkom i en politiserad tid på 1970-talet. Nu på senare år har andra frågor dykt upp i den politiska debatten som identitet och annat. Jag har tyckt mig märka att de partierna som fokuserar på identitet: då menar jag främst MP samt SD, har en tydlig agenda med sin kulturpolitik medan de andra inte har någon direkt riktning, framhöll Lars Anders Johansson.
De kom härmed in på hur olika partier behandlar kulturfrågor och kunde snabbt konstatera att det är oroväckande när politiker lägger för stor vikt vid att ringa in kulturbegreppet. Marika Lagercrantz berättade om ett samtal med en SD-politiker som berättade att de diskuterade mycket vad kultur skulle vara.
– När någon säger att de vet vad som är kultur då är det dags att osäkra kulturrevolvern. Man ska och kan inte definiera vad kultur är, det har vi sett hos många totalitära stater
Om någon fråga delade kombattanterna kan det ha varit begreppen finkultur respektive fulkultur. Där Marika Lagercrantz menade att det var väldigt typiskt Sverige att göra denna starka och konstlade uppdelning ifrågasatte Lars Anders Johansson om det verkligen var så illa med de här begreppen.
– Det är väl jättebra med finkultur även om man kan diskutera vad som ska räknas dit. Jag spelade i ett punkband som ung och vi ville ju vara fulkultur så jag tycker inte det är ett problem.
Det här var ett mycket bra initiativ av Skådebanan och Riksteatern; det är glädjande med diskussioner och samtal som inte låter sig luras ner i samtidens polarisering utan får utvecklas med respektfullt tilltal och förutsättningslösa replikskiften. Kan vi få en valrörelse som bara avlägset kunde likna torsdagskvällen på Arbetets museum skulle oerhört mycket vara vunnet.