Film
Farväl fårskallar
Cnema
Regi: Albert Dupontel
I rollerna: Virginie Efira, Albert Dupontel, Nicolas Marié, Jackie Berroyer m fl.
Betyg: 3
Först och främst, trots sin stora dos charm känns en César till "Farväl fårskallar" för bästa film mycket anmärkningsvärt. Endast stark brist på andra välgjorda filmer skulle kunna resultera i ett sådant pris för just den här filmen. Missförstå mig rätt, den har verkligen sina poänger. Samhällskritiken som fransmän ser finns där, karaktärerna är fantastiskt skrivna även i biroller, berättandet är charmigt och till viss del originellt. Samtidigt är manuset uppenbart bristfälligt och upplösningen i slutet mycket osannolik och onödig. Den berör och väcker sympati i stunden men är alldeles för lättviktig för sådan lovprisning.
Suze Trappet får, på ett sällsynt otydligt sätt, veta att hon inte har mycket tid kvar i livet. Då väcks ett tydligt mål inuti henne, hon ska hitta den son hon tvingades adoptera bort när hon var 15. Jean-Baptiste Cuchas är en ensam men väldigt skicklig IT-expert som prioriteras bort i företaget där han arbetar till förmån för yngre personer. Chefen berättar att det vore bra om han delade kunskap till de yngre förmågorna som sedan kan ta över. Därför väljer han en drastisk handling. De två sammanförs av varsitt öde. Längs vägen träffar de på Serge Blin som av myndigheters oaktsamhet tappat synen och är undanskuffad till ett arkiv ingen besöker, tills Suze vill åt adoptionshandlingar.
"Farväl fårskallar" blandar fransk fars, en alldeles egen kategori även bland farser, med en ömsint historia som har kärlek för rollfigurerna. Livet är obarmhärtigt men tillsammans kan vi även hitta närhet och omtanke. Så enkel är budskapet. Ju längre berättelsen skrider desto mer sagolik och osannolik blir den. Upplägget är lovande och starten levererar men uthålligheten inte lika stark. Vi kan acceptera filmen för vad den är men samtidigt är det synd att med sådant potential inte hålla samma nivå hela vägen.
Karaktärsarbetet däremot håller hög klass. Varje person är en utmejslad figur som Dupontel blåst liv i och ingen är stereotypt gestaltad. Till och med i biroller, exempelvis gynekologen som förlöst Suze och han fru, finns en träffsäkerhet vad gäller skildring av äkta människor. Dessa delar kompenserar för vad manus fallerar, speciellt mot slutet.