Film
Triangle Of Sadness
Cnema/Filmstaden
Regi: Ruben Östlund
I rollerna: Harris Dickinson, Charlbi Dean, Woody Harrelson, Dolly De Leon, Vicki Berlin, Zlatko Buric, Henrik Dorsin m fl.
Betyg: 3.5
Ruben Östlund vet få saker så givande som att vara nålen mot etablissemangets ballong. Från "Turist" till "The Square" till "Triangle Of Sadness" har han ideligen valt att indirekt göra narr av föreställningar som människor och mänskligheten ägnar sig åt. Han gör det sällan särskilt subtilt. "Titta på dessa absurda varelser!" utbrister hans filmer. Men elitkritik blir speciellt när skaparen ifråga själv klivit upp i den högsta filmeliten. Östlund visade om inte annat detta genom att ta med sina Guldpalm-statyetter till Filmstaden och Cnema när han besökte Norrköpings biografer under söndagen. Han har på intet sätt mildrat sin kritik mot de privilegierade, men kanske tappat lite av sin råa kraft.
Inledningen är Ruben Östlund i sitt esse. Modellvärlden och specifikt manliga modellers värld skärskådas direkt. Den här filmen har inte en lika tydlig huvudkaraktär som Claes Bang i "The Square" men Harris Dickinsons manliga modell Carl är det närmaste vi kommer. Första kapitlet handlar om honom och hans partner Yaya. Huruvida de någonsin och verkligen älskar varandra är oklart men deras förhållande utmärks av en transaktion som ska gynna båda. De bråkar om könsroller, vem som ska betala notan och vad de verkligen betyder för varandra. Andra kapitlet äger rum på en lustjakt där paret är något mer i bakgrunden. Fram stiger fler rollfigurer som kryddar tillställningen. Filmens starkaste scen är när den marxistiske amerikanske kaptenen diskuterar politik med den ryske uberkapitalisten. Kaptenen, spelad av Woody Harrelson, förbannar överklassen samtidigt som han känner sig som en dålig socialist som äger för mycket. Filmens tredje del sker på en ö där delar av besättning och gäster har strandat. Här skiftar verklighetens maktbalans så att de som en gång i tiden städade toaletten nu regerar på ön.
"Triangle Of Sadness" är ojämn. En del scener är fullkomligt mästerliga. Andra fladdrar förbi med några skratt. Jag kan själv gripas av känslan att Östlund är för övertydlig i sin analys av klass. Sedan får jag påminna mig själv om vilken värld vi lever i och att gamla deviser kanske tåls att upprepas. Tåls att omskakas fri från föreställningar.