Konst
Maria Rosén, Måleri
Maria Zetterstrand, keramik
Konstforum
7-29 mars
Här inte bara samsas deras verk utan de berikar och skapar en dynamik som lyfter de egna verken till något större.
– Vi förstår varandras svårigheter och skapar processer att fortsätta, säger Maria Rosén.
Hon menar också att en utställning är ett tillfälle att få tid att titta på sina egna målningar.
– Det är något jag gör för lite i min egen ateljé. Men det här handlar inte bara om oss, det handlar om att publiken ska få en bra upplevelse, säger Maria Rosén.
Här hjälps de åt att ge publiken det bästa av Maria Roséns målningar och Maria Zetterstrands keramik. De har mötts tidigare, i Enköping, och inspirerat varandra.
– För mig handlar materialet jag använder, leran, om att gå från det mjuka till det hårda, spelet som finns, spår av det som varit.
Som betraktare ser man något men som kanske inte är precis som man förväntat sig när naturen avbildas.
– Jag har inspirerats av Marias färger i min konst som är fragment ur ett landskap, naturen, säger Maria Zetterstrand.
Och släktskapet finns där. Färger går i varandra. I mörker och ljus. I mjukhet och hårdhet.
Det hård, mörka i det ofyllda kärlet där det ändå längst ner strävar ett liv i form av ett träd. I målningarna som trots sitt tidvisa mörker ändå låter ljuset sippra fram.
– Det handlar om kontraster. Man går igenom olika perioder i livet, växlar in i någon temperatur, säger Maria Rosén.
Hon älskar att måla. Fysisk i sitt skapande. Ett slagfält. En ateljé.
– Det rinner, jag skrapar. Det är väldigt lustfyllt och oproblematiskt.
Marias keramik är både mörk och bränd som terrakottan, men också sinnligt skir i de stora urnor som hon skapat av porslinslera. Organiska. Färger som om de vet att det faktiskt är vår alldeles strax.
– Objekt skapar identitet och formar vardagen, jag lyfter fram korta sekvenser ur ett dagligt varande i en rumslig kontext, där jag förhåller mig till arkitektur, rumslighet, funktion och dess aktörer.
Och när Maria Rosén skapar gör hon det som ett forskningsarbete där hon bara samtalar med sig själv.
– Som en gissningslek utan motspelare letar jag hela tiden efter känsloläget. Det oförutsägbara och överraskande. Som att leka fram något viktigt att säga.